En blinknings ögonblick och allt kan vara förändrat. En sekund och inget kan göras om. Stunden, tillfället är förlorat.
Försöker fånga upp det förlorade. Jag är här, jag är nu. Ny blinkning och åter förlorat.
Hämtar luft, finns ingen, kan inte andas.
Stannar upp, jag känner, jag accepterar och jag förlåter.
Mörkt och tomt!
Ett möblerat rum som ekar, ensamt och övergivet.
Jag känner, alltså finns jag.
Ett ögonblick är sekundens hastighet när allt kan vara förlorat. Slutar blinka för att slippa förlora.
Nu finns jag, nu är jag, nu äger jag mitt liv. Jag äger mina handlingar, jag har mina tankar, men jag är inte mina tankar och jag kan lära av mina handlingar.
Ser nu att det är precis att det är den 11 /4 om en månad! Konstigt!
Kram
Tommy
Så fint skrivet!
Tänker tillbaka till den 11 april 1995 då min fru stilla avled i kretsen av oss, mej och våra två barn! Hon fick bara bli 45 år.
Jag passade henne hemma de sista 2 åren. Så sant som du skriver, en blinknings ögonblick och allt kan vara förändrat, så påtaglit när man ser när en nära kära tar sista andetaget!
Men livet går vidare, står inte stilla, men blir aldrig som det var igen!
Kram
Tommy
<3