Oscar Jöback

Helt slut….

Ligger raklång i soffan och försöker tänka på något annat än mina ben. Trodde dom skulle vara helt bort domnade så jag slapp känna:)
Lätta svettningar nu och skavsår som gör sig tillkänna när jag rör på mig. Lagt sig ett perfekt skavsår längst höften så byxlinningen som kan gosa in sig i såret så fort jag tar ett steg framåt och sen se dom fantastiska skavsår blåsor mellan tårna som håller tårna ifrån varandra.
Det kan inte bli bättre slut på dagen efter att fått njuta av 3 mil löpning.
Min start började 12:40 och jag kände mig redo. Jag hade mentalt laddad hela morgonen och försökte se mig in i loppet. Mitt motto idag var GLÄDJE. Glädje till livet, glädje till att springa, glädje till att jag har två starka, fungerande ben som för mig framåt, glädjen till det jag har och glädjen till att jag KAN detta.

Skottet gick och alla började springa. Gräset var fuktigt och det hade börja bilda lera som snabbt trängde genom skon.
Att försöka trippa fram mellan gräs plättarna som fortfarande existerade fick jag lägga ner ganska snabbt och börja fokusera på att ta mig mot målet:)
Jag hade en sådan skön känsla i kroppen och benen bar mig precis med den lättheten jag vill ha.
Jag kände hur jag tog mig framåt och sprang förbi fler och fler och oavsett om det dök upp backar så tog jag fart och förbi. Jag visualiserade mig hur de ”osynliga folket” som beskrevs i boken BORN TO RUN kunde springa fram i timmar, mil efter mil och inte bli trötta. Det blev så mycket lättare att springa:)
Vätskekontroll kom, men jag bestämde mig för att fortsätta. Stannar man så kan det bli att dom jag precis sprungit förbi kommer springa förbi mig.

Allt flöt på och så kom man fram till sista milen. Stod mitt framför mig att det bara var en mil kvar. Jag kände glädje. Kroppen och att jag kände sådan lätthet i kroppen. Jag passerade och som att efter någon km kom en vägg mot mig som jag sakta åkte in på. Nu blev blåsor i fötterna påtagliga, nu började kraften i lår och rumpa lägga ner.
Jag började min lilla mantra…. jag kan…jag vill….jag skaaaa!!! Inget får hindra mig, det är jag som bestämmer över min kropp och det är jag som bestämmer när kroppen ska ge upp. Nu var det inte läge för att sluta…….men självklart började tankarna komma till mig att jag lägger av. Jag stannar och sätter mig ner och låter mig besegras. Men mitt djupaste sa…fortsätt, fortsätt, fortsätt.

Backarna sista milen är ett rent hel….ete och jag könet hur det högg till i benen när man tog stegen och framförallt när man skulle springa nedåt. Jag tar mer vatten och energi dricka vid kontrollerna och bokstavligen kastar vätskan på mig. Orkade knappt ta muggen till munnen, utan bara hoppades att jag fick mig någonting.
8…7…..6 km och det är väl ingenting…det brukar jag springa runt med lätthet annars, men då kanske jag inte har sprungit 24 km innan:)

Plötsligt får jag en klapp på axeln… Det är en kille som brukar gå på mina klasser ibland.
” hej Oscar…..Nu kör vi…vi springer in tillsammans sista biten. Precis vad jag behövde.
Vi sprang bredvid varandra och vi fick igång en sådan fart att jag inte trodde att jag ens hade dom krafterna överhuvudtaget kvar i kroppen. Han la sig framför med att öka farten, jag hängde på och tänkte inte ge mig nu. Jag sprang förbi och vi peppade varandra. När jag minsta anade var vi på slutsträckan och jag ser målet. Vi båda ökade farten och spurtade in mot målet. All smärta i kroppen var som bortfluten och jag skulle kunna springa hur länge som helst.

Vi gick i mål och jag bara skrek ut min glädje över att ha klarat det igen och med bättre tid.
Hela kroppen hade nu stängt av och jag kunde inte gå rakt. Kunde knappt hålla mig uppe nu. Det brann under fötterna och hjärnan var tom, men samtidigt lycklig:)

Jag tog mig in på tiden 2:24:40. Tog in 2 minuter från förra året och även om det inte blev medalj så är jag stolt över min prestation. Nu kan det bara bli fortare nästa år:) För jag kommer att stå vid starten nästa år igen och jag kommer vara mer laddad och ännu mer förberedd.

Tempot varierade under sträckan. I början med allt folk gick det långsamt.
Min/km
Stockby: 7:03
Ekholmsnäs: 4:43
Hustegaholm: 4:23
Fågelöudde: 4:29
Grönsta: 4:46
Aborrbacken: 4:58
Förvarning: 4:57

20120929-202634.jpg

20120929-202655.jpg
Väl förberedd med hur jag skulle ligga tidsmässigt till varje km. Fick låna Beas klocka som jag kunde kolla km, tempo, tid och km tid. Tack snälla:)

Var hos Bea på morgonen och hennes vänner Emma och Petter bodde hos henne. Petter skulle också springa. I mitt fokus inför loppet så la jag ifrån mig min IPad. Ni kan själva se vart jag hittade den när jag sprang tillbaka till Beas lgh för att hämta dem;) virrig värre….

20120929-203130.jpg

20120929-203143.jpg

20120929-203153.jpg
Skavsår under armhålan:(

20120929-203231.jpg

Sår på höften:(

Imorgon ska jag till Linköping och köra klass……… Hmmmmmm! Undra hur det ska gå.
Jag får helt enkelt stänga av träningsvärken jag kommer att ha och bara ge gääääärnet:)

Linköping: Vi ses imorgon och jag kommer ge allt imorgon och mycket mer för att ni ska få ut det bästa av Eventet och min klass.

Sov gott. Nu ska jag försöka resa mig upp och gå ner för trappan. Längtar redan att hålla emot när jag kliver ner och får kontakt med nästa trappstege.

Perfekt dag!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Marie

    Oscar! Grattis till ett mycket väl genomfört Lidingölopp i går. Roligt att få läsa om dina tankar och jag tror att vi alla som sprungit känner igen oss. Mycket bra kört! Och FANTASTISKT bra kört i LKPG i dag!!! Jag är helt lyrisk. Vilken klass! Jag bockar, niger, bugar, ja allt, för dig! TACK!!

  2. Ulrika

    Underbara du!!!
    Det kommer gå galant för en krigare och fantastisk människa som du är. Vi i Linköping längtar efter Oscar och jag lovar dig att trots alla skavsår i världen kommer du rocka loss på våran scen och ta allas hjärtan med storm.
    Stor kram och varmt välkommen 🙂