Den första bilden jag hade på mig själv togs när jag var 5 år gammal. Den bilden togs för att göra ett pass så jag kunde komma till Sverige.
Jag hade det passet med mig under uppväxt och vuxen då det var det första bilden som fanns på mig och enda som togs innan jag lämnade Colombia.
Jag hade accepterat att jag aldrig skulle få bilder på mig själv under den perioden jag bodde i Colombia. Jag skulle aldrig få se hur jag såg ut som bebis.
Efter spårlöst så frågade jag min biologiska mamma om det fanns bilder när jag var lite, men det fanns det inte!
Det hade varit en brand i huset vi bodde i pga att jag hade ställt ett stearinljus på en byrå och där hängde kläder ovanför byrån. Kläderna tog eld som spred sig till möbler och även fotografier.
Jag har haft minnet av en brand under alla åren och jag fick det bara bekräftat att det hade hänt.
Men det fanns iaf inga bilder på mig eller min bror.
Många kan ta fram bilder på sig själv när man var bebis och jämföra med sitt barn. Jag hade tänkt att den dan jag skulle eller om jag skulle få gåvan att få egna barn så skulle jag kunna börja jämföra likheter utifrån 5 års åldern.
2014 sitter jag i min bil på väg till Halmstad och ska presentera pass på The Academy Event. Sitter och lyssnar på musik och går igenom stegen i tankarna. Plötsligt får jag ett messenger av en av mina systrar.
Det enda jag läser är:
”Jag har hittat ett foto på dig när du var bebis” (fast på engelska)
Mitt hjärta stannar upp och jag blir tvungen att stanna bilen.
Jag sitter och tittar på telefonen och vågar inte öppna meddelandet. Jag var absolut inte beredd på detta. Det var ett litet foto på mig där jag skulle få se mig själv som liten. Jag vågade inte öppna!!
Jag hade släppt tanken att jag skulle få se mig själv som bebis och att det första bilden på mig var när jag var 5 år gammal och liksom förlikat mig med detta. Nu ett meddelande bort så har jag plötsligt att foto på mig som bebis.
Vad skulle jag få se och hur kommer jag ta det att se mig själv så liten??
Jag tror jag satt i 20 minuter innan jag tog modet att öppna och se.
Att se mig själv var extremt stort och jag kunde inte sluta titta på bilden. Jag var 6 månader gammal när bilden togs.
Efter att jag bara haft fokus på att titta på mig själv så upptäcker jag vad jag satt på. Det är den vita sjalen min mormor bar och som för mig symboliserade trygghet. Den sjalen har funnits i mina minnen hela mitt liv. Plötsligt är den med på bilden och den fanns!! Den existerade och den fanns redan från början av mitt liv.
Denna bild ovan har hjälpt mig att avsluta många många funderingar i mitt förflutna.
Med tiden får jag svar på allt som har hänt i det förflutna och historien är inte slut då det fortfarande finns frågetecken kvar som jag jobbar på att få svar på.
Det är så många dörrar som måste öppnas och det är inte bara mina känslor som är involverade i detta, utan flera inblandade.
Vad har min biologiska mamma berättat för mina systrar? Vill dom veta eller hur kommer dom att ta det? Vad har min biologiska mamma bearbetat och redo att berätta och vad sitter för hårt inne hos henne för att ha orken att berätta?
Kan ligger skuldkänslor, skam, sorg och säkert ilska hos henne.
Men jag har en ro att jag kommer få hela historien berättad och jag ligger på för att få veta.
Just nu ligger jag på hur min biologiska far var och hur han såg ut.
Antonio Ortiz heter min Pappa iaf:)
