Snälla… kan du berätta hur det var när du var liten?
Min historia blir till en saga som är en sanning som format mig till den jag är idag.
Är inte det fantastiskt att det ena leder till det andra och så kommer det att fortgå. Den dagen jag dör så kan min resa fortsätta som en saga/ historia.
Mitt val att berätta min historia kan vara något jag lämnar över som en gåva eller berättelse om hur just mitt liv var. Eller så kan jag lämna kvar en historia som jag inte har bearbetat och låta ett oarbeteat liv läggas på min familj och låta dem försöka pussla ihop hur det kanske var.
Min resa ska bara vara en historia/saga som jag lämnar över utan några som helst skuldkänslor eller bitterheter. Min historia kommer vara klar och bearbetad.
En saga där den som läser den ska säga:
– Oscar levde så och han gjorde dom valen. Han gjorde på det sättet. Spännande❤️ Oscar gjorde sådana beslut och det funkade för honom eller funkade inte.
Jag vill och kommer berätta min historia utan filter och utan att lägga skuld på någon.
Vi alla har våra historier som kommer bli sagor och då blir den personliga sagan unik. Ingen kan leva ditt liv, ingen kan försöka eller ska förändra ditt liv, ingen ska försöka få dig att leva någon annans liv.
Jag älskade när min mormor eller morfar berättade sina sagor om deras liv. Jag bär med mig sagorna som är deras verklighet med ömhet och respekt. Jag behöver inte bära dem som ett tyngd, utan med lätthet och lärdom.
När jag var 1-5 år bodde jag i Colombia och då var det en sanning.
När jag blev adopterad så med åren så var dom sanningar jag hade mellan 1-5 år plötsligt historia/sagor/berättelser. Till slut visste jag inte om det jag mindes var sant eller fantasi. Något som verkligen hade hänt eller om det var berättelser jag skapade för att hålla mig kvar i det förflutna.
När jag återvände igen så blev sagorna/ berättelserna/ minnerna sanningar igen.
Det var en gång…
Sanning blev till saga som åter blev Sanningar❤️
