Oscar Jöback

Även om jag har arbetat med min historia när jag gick terapi så är det inte så att man glömmer. Men det som varit har varit och det är bara att omfamna det, acceptera och förlåta.

I tell you my story….

Att få en god start i sitt liv är en grundsten för hur resten av ens liv kommer att bli. Den kommer att påverka vilka val man gör och hur besluten blir. Det finns ingen facit för vad som är rätt eller fel utan det är helt individuellt från person till person.
Det som absolut är grundläggande för varje individ är de grundbehoven för att känna sig trygg i sig själv och ta beslut som känns bra för en själv. Missar man någon av de grundläggande behoven så saknar man också ett verktyg för hur man tar saker.

Det är ingenting som man kanske får lära sig när man ska bli förälder och kanske man inte kan lära ut och ge alla grundbehov pga att man själv inte fått alla verktyg av sina föräldrar som i sin tur inte fått dem av sina. Det är en pågående process som man kan fortsätta leva med eller så kommer man till en punkt där man känner att det får ta slut och dags att göra en förändring. Förändring sker när man börja med sig själv och börja med att titta på vad jag behöver förändra och vilka verktyg jag saknar och behöver finna.

Uppförsbacken skiljer från person till person beroende vad man fick för kunskaper av sina föräldrar för att klara sig utan dem. Det kan gå hur bra som helst eller så finner man att det saknas mer än vad man hade tänkt sig, men oavsett vad som kommer fram så behöver man gå igenom allt detta för att kunna se och förändra sin framtid.

Så hur har då detta påverkat mitt liv och hur har jag tagit mig igenom detta?

Jag tvivlar inte på att min mamma älskade mig och ville att jag skulle ha det så bra som möjligt. Jag tvivlar inte en sekund på att hon gav mig den kärlek som jag behövde som bebis och fanns där när jag behövde mat, närhet och vila. Jag vet inte vilka redskap hon gav mig dom första åren av mitt liv och jag vet inte vilka gränser hon gav mig som barn.

Det jag vet är att hon gav mig en uppgift när jag var 5 år gammal utanför grinden till barnhemmet i Colombia. Den uppgiften som troligen förändrade hela mitt resterande liv och hur jag skulle möta den. Den dagen som skulle få mig att tappa allt som har med tillit att göra. Den personen som man ser upp till och som barn skulle göra vad som helst för skulle lämna en kvar på ett ställe jag inte kände igen och sen aldrig komma tillbaka. Lämna och aldrig berätta varför utan bara säga – Se till så att du och din bror inte kommer bort från varandra”

Den dagen försvann min anknytningspunkt som skulle vägleda mig genom livet och sätta gränser, men också ge mig utrymme att testa och utforska världen. En person som jag alltid skulle kunna komma tillbaka när jag hade utforskat det jag behövde utforska. Den personen som sa till mig att det OK och att hon fanns där när jag föll och skulle ta emot mig.
Den personen var borta och jag fick den rollen och jag tog på mig den rollen som skulle stötta och finnas för min bror.
Jag skulle se till att finnas där för min bror när han föll, jag skulle finnas där när han behövde kärlek, jag fanns där för att sätta gränser och jag var 5 år gammal!!!

Det klart att detta påverkat mig som vuxen och klart att det fortsätter att påverka mig i framtiden.
Synen på hur det påverkar mig i framtiden är det bara jag som bestämmer. Hur det har påverkat mig fram till idag är den jag är och de vill jag inte ändra på utan bara utveckla för att se samma sak på olika sätt. Se mitt egna värde oavsett om jag misslyckas eller lyckas med något.

När jag står vid grinden med bror bredvid mig med barnhemspersonalen och vår mamma lämnade oss så försvann min tillit. Tilliten till att lita på en vuxen människa. Vem som helst skulle kunna lämna mig nu. Det enda som fanns var jag och min bror och han skulle inte lämna mig för han behövde mig.

Min rustning och överlevnad var att bli den snälla pojken. Den ordentliga pojken som gjorde det man blev tillsagd till att göra.

På barnhemmet och av den informationen vi fick från spårlöst uppfattades jag av personalen som den lugna och tillbakadragne lilla killen och brorsan den livliga som sprang runt.
Det klart han gjorde det eftersom jag var hans trygghet som lät honom göra det och som han visste fanns där för honom när han behövde tröst. Men jag hade inte någon jag kunde vända mig till när jag behövde tröst och luta mig mot för att andas för en stund.
Jag skulle vara stark för min bror, jag kunde inte bryta ihop inför brorsan då jag var hans enda trygg punkt.

Jag vet inte om det förvärrade eller underlättade att personalen på barnhemmet växlade brorsans och mitt namn. Brorsan blev William istället för Oscar och jag blev Oscar istället för William. Inte konstigt att jag hela tiden känt en närhet till namnet William, men aldrig fattat det!!
Kanske det var bra att få nytt namn i samband att jag hade tagit på mig denna nya rollen. Den personen som skulle ta ansvar för brorsan och se till att vi höll ihop gick lättare med samband att få ett nytt namn?? Eller kanske det var helt förrädiskt att bli lämnad utan egentlig förklaring varför vid grinden och sen i samma veva få brorsans namn och tappa allt som min personlighet till namnet William var??

Hur är man en Oscar om man aldrig har varit en Oscar???

Jag vet INTE…..Jag minns inte hur jag kände mig just i dessa stunder, men på något sätt har det påverkat mig och gjort resten av min barndom och sen vuxna liv.
Det vore konstigt om det inte hade gjort det.
Men jag vet att jag tänkte många gånger att jag måste ha gjort något fel pga att vår mamma lämnade oss. Jag visste inte vad, men det var någonting och därför måste jag göra allting rätt i fortsättningen!!

Var på barnhemmet ca 6 månader för att sen få nya föräldrar och resa långt bort från sitt egna land. Jag hann fylla 6 år i Colombia och 20 September 1981 landar jag och min bror i Sverige med våra nya föräldrar och få ett helt nytt liv.
Hade lämnat mitt land, men det jag hade med mig var mina minnen som skulle hålla kvar mig i det förflutna.