Älska att baka

30 % av vår muskelkapacitet används aldrig. Den är till för att sättas i kraft om vi nån gång i livet skulle behöva fly från nånting eller på annat sätt behöver ”björnkrafter” i en nödsituation. Jag kommer ihåg en artikel för 100 år sen om en kvinna som hade räddat sitt barn som satt fastklämd under en bil. Hon hade ta mig fasen lyft upp ena sidan på bilen och dragit ut ungen. Ett perfekt exempel på den sovande muskelkapacitetens uppvaknande. Coolt tycker jag!

4-6 dagar i månaden besitter jag dom krafterna, prooooomise. Jag känner mig omänskligt stark. Men det är inte en positiv kraft, noooono. Det är som en sån sjuk jävla kraft som bara väller upp i kroppen som en  psykiskt störd dinosauriehona som flyttar väggar och river feta betongmurar i sin framfart på jakt efter mat. Det är jag det. Eller, jag känner så. Om jag är ute med hunden på kvällen med den känslan i kroppen så går jag gäääärna igenom mörka skogspartier, rakryggad och med ett hånflin i nyllet i hopp om att bli överfallen. Eeeeh, ok? Jo, förstår ni, för då kanske jag inte skulle åka in i fängelse om jag slår ihjäl nån och klöser ut ögonen och biter av varenda hudbit på förövarens kropp! Jag vill gärna ta med mig en köttkvarn ut på promenaderna också. Så att jag kan mala ner benbitarna till pulver och spotta och gnida in jorden med det, ståendes på mina bara knän.

Om man aldrig har haft såna här starka känslor vid PMS i kroppen så låter det här ju heeeeelt jävla sjukt. Jag lyssnade på Loppipodden med Karin Adelsköld häromdan och jag bara njöt hela avsnittet och kände igen mig så mycket så jag blev tårögd. Jag garvade högt när hon sa att hon gärna ville styckmörda när hon mådde som sämst. I KNOW!
 

Ok, på vem tar jag ut det här då? För jag styckmördar inte 4-6 människor i månaden. Faktiskt. Jo, familjen får sig en redig skopa, helt oförtjänt. Hunden får en annan del. Katten…tom fiskarna kan jag svära åt för att dom simmar runt och vill ha mat när jag kommer ner på nedervåningen på morgonen. ”Jamen det är väl klart att niiii också ska ha mat, era jääääävla helveten!!!” Till fiskarna. Jag är inte stolt men det är min verklighet. Jag försöker att bita ihop och vara glad, men det räcker med att nåt av barnen bara spiller ut lite vatten på bordet så poppar dinosauriehonan upp som en jävla excorsist i huset. Sen gråter jag och ber om ursäkt. Mår jäkligt dåligt för det gör INGENTING att dom spiller ut vatten på bordet så klart. Jag vill inte att mina barn ska tassa på tå och vara rädda för att skita ner! Men det var en liten droppe som fick bägaren att fucking explodera och det är inte bra. Inte bra alls. Mina älskade älskade ungar. Usch, faan, nu börjar jag faan böla när jag skriver också, bra där. (Ägglossning nu..)

Lösningen blev att jag bokade några terapitimmar. Japp, nu skulle här tas itu med demonerna en gång för alla. Skönt! Nu blir allt harmoniskt!Faktum är att det har hjälpt en hel del. Jag har fått lära mig en jättebra andningsövning ”att andas i fyrkant” När man känner att dino är på väg så letar jag upp en fyrkant. Inte så svårt, det finns ju överallt! Fönster, skåplucka, skärbräda. Jag börjar andas in och ”ritar” det nedre strecket på fyrkanten under 3 sekunder, fortsätter med att hålla andan vid nästa raksträcka, andas ut nästa, hålla andan igen tills jag ritat hela fyrkanten. Jag garvade lite inombords när terapeuten föreslog det här men det funkar ofta. Obs…ofta, inte alltid. Ibland kan jag skrika ”MEN ÅT HELVETE MED DEN FUCKING JÄVLA FYRKANTEN, DEN KAN DRAAAA ÅT HELVETE OCH KÖRA UPP SIG SJÄLV I RÖVEN!!!”

Finns det nåt positivt då? Njaaaa, inte om man väger upp hur arg jag kan känna mig, det skulle jag gärna slippa. Men jag har en sjuk drivkraft i min kropp. Jag lyckas ofta med det jag tar mig för och jag är envis som synden. Jag känner också att lika jäääävla arg som jag kan vara, lika uuuunderbart glad kan jag känna mig! Jag kan känna en sån härlig glädje och energi i kroppen som kan vara nästan lika stark som ilskan. Känslan av att jag vill påverka människor positivt och sprida glädje och härligheter överallt på jordens alla hörn! Orealistiskt och naivt men känslan är härlig. Jag tror och hoppas att det är så dom flesta uppfattar mig och det är ju bra…När jag berättar om den andra sidan får jag alltid höra ”VA?! Nääää, du överdriver! Du som alltid är så glad!”

Jag är dock inte beredd att käka antidepressivt för det här än. Ofta lösningen några dagar i månaden. Jag hatar mediciner och har fasen inte ens ätit en Alvedon på 20 år, sen jag bodde hemma. Jag ska fortsätta att jobba med fokus, avslappning och vara bättre på att säga nej till projekt som blir tighta i schemat. För det är helt klart sammankopplat. Ibland kan det gå en hel månad utan utbrott men då har vi det lugnare hemma, jag och Tobbe hinner med varandra, jag har kontroll på min kalender. Mer sånt i livet så blir det sakta men säkert bättre. På resans gång så hoppas jag att min familj och mina djur står ut och peppar mig på vägen. Ibland försvinner nämligen dinosauriehonan om jag bara får en varm kram! Vips, borta!

Idag blir det ingen jävla bakning, då riskerar jag att kasta både bunke och slickepott genom hela huset…

Tack för mig, hej.