Ibland fattar jag inte hur mycket kraft som ryms i en liten homosapien, två äpplen hög. Men min böngrodd, hon kan hon.
Idag hämtade jag barnen efter jobbet och gasade hemåt för jag var helt utsvulten (min smoothie till mellis smakade gammal lök så jag hällde ut den) Hungrig och barn som var detsamma skyndade vi oss hem, parkerade bilen i garaget och travade in i området. Då brister det för Milou. Hon ville INTE hem. Hon styrde kosan mot lekparken, bestämd med rak rygg och händerna knutna. Oh my god tänkte jag bara, nu är det dax igen. Jag försökte vara pedagogisk och prata med henne men hon nonchalerade mig totalt och fortsatte sin strapats, 100 m kvar till slutdestination.
Jag fick till slut suga tag i henne och lyfta henne hem och hon skrek så jag trodde hennes stämband skulle slitas ut ur strupen och hoppa ut på asfalten. Hon vred sig som en krokad metmask och tappade både skor och strumpor och skrek ”NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!”
Fan, man blir ju nästan rädd..
Väl hemma på verandan la jag ner henne och hon fortsatte vrida sin kropp halvt ur led och skrika. Jag fumlade efter nycklarna och inser att jag glömt dom i bilen..fuck. Ta ungen under armen och gå tillbaks. Min hunger var inte nådig och jag kände att stubinen snart brunnit upp. Då blir det inte nådigt i Vällingby, det vet vi alla.
Jag låste till sist upp dörren och kastade mig in i köket och började rota runt i frysen. Middag, middag, MIDDAG??? Hjärnkontoret glödde, ungen skrev fortfarande.. Hittade ett paket hamburgare sen i lördags och började steka.
Sen gjorde jag nåt som är så sjukt emot mina stenhårda principer. Jag slet åt mig kakburken och fiskade upp en havredröm som jag bakat i helgen. Gick ut på verandan till min exorsistunge och sa ”Här, varsågod, glad nu?” Milou stannade helt upp och glodde på mig så ögonen nästan trilla ur kraniet, tog kakan utan att släppa mig med blicken, knaprade loss en bit och så sprack hela nyllet upp i världens leende. ”Aaaaaaaa, kackaaaaa!” Hon satte sig på knä och började klappa sig på magen och dansa upp och ner.
Jävla ungjävel..tänkte jag…hon vann…sen gick jag in för att fortsätta laga mat.
Hej! Just hittat din blogg o läser ikapp mig. Log litet smått när jag läste om ditt äventyr m ett bestämt bsrn. Som jag ser det så vann du 🙂 hon ville gå till lekparken o när hon inte fick det så vägrade hon sluta protestera MEN du kom på lösningen 😉 bättre m litet lugn o ro så maten kom på bordet. Ta bara krigen du verkligen måste ta 🙂 så brukar jag försöka tänka. Heja på!!!
TACK!!! Vad skönt att du är på min sida, hahaha!
Stubinen är inte alltid den längsta, varken för mor eller dotter.
Du har helt rätt i att man får välja sina strider, annars blir dom för många!
Kram!
Visst är det märkligt hur mycket vilja som kan finnas i de små kropparna! Stooor igenkänningsfaktor på det du skriver! Jag som har 3 barn tycker mig ha upplevt samma scenario ett antal gånger under årens lopp, men även om man tycker att de små är vidriga de stunderna så överlever man tack och lov!;)
Nu har vi kommit förbi de där stunderna, barnen är 13, 11 och 4,5, men fortfarande minns jag exakt hur det känns!;)
… Och kakor före middagen är helt ok tycker jag! -När allt annat skiter sig, och en kaka hjälper, så kör på!;)
Vad härlig du är Susanne! Tänk vad lite smör mjöl och socker kan rädda världen…eller iallafall min värld, där och då!
Kraaaaam!
Men hon är bra söt, den j-la ungen!
Hehe, tur för henne, hahaha!
Kraaaaam!!!
Hahaha! Jaaaa, jag kröp upp i soffan ikväll efter ungarnas läggning och bara njöööööt av friden! Så tar vi nya tag imorgon och hoppas på en dag i harmonins tecken
Haha, visst är livet underbart ibland?! 😉 Vet inte vad som är värst, att vara vrålhungrig eller behöva ge med sig för att man inte orkar… 🙂 Sådana dagar är det skönt när barnen lagt sig och man får lite lugn och ro 🙂
Kvällarna efter läggning är magiska! Hehehe… Tror att de flesta småbarnsföräldrar känner igen sig där!