Elsies päron

Nu när sommaren går mot sitt slut inser jag att jag har ätit alldeles för få Caesarsallader, och suttit på alldeles för få uteserveringar.  Något jag kan sakna från tiden innan barn är restaurangbesöken, det behöver inte vara flådigt, inte så uppstyrt utan mest känslan av att gå på lokal, äta gott och prata strunt. Bara ta ett kliv ut ur vardagen för att två timmar senare kliva in i den igen.

Caesarsalladen finns nog i lika många varianter som det finns ställen som serverar den. Få serverar nog dock orginalet som varken innehåller kyckling, bacon eller sardeller. Även stavningen brukar variera en del, och jag säger inte att detta är korrekt men tror att det stavas Caesar efter italiensk-amerikanske kocken Caesar Cardini. Enligt berättelsen så skall han ha suttit i skiten på sin restaurangi Tijuana, Mexiko på 20-talet. När allt börjadeta slut så improviserade han, och slängde ihop en sallad framför gästernas bord.

Jag är inte så mycket för strikta regler inom receptvärlden och alla får naturligtvis blanda till sin egen favorit, se bara på Caesar Cardini, hade inte hanfloydat och vågat testa någon ny variant så hade han inte hittat den här justa blandningen. Sen skadar det ju inte att veta grunder för att ha något att utgå ifrån. Viktigast för mig är mycket romansallad och i dressingen mycketfinriven parmesan, sardeller, vitlök, kapris, rödvinssvinäger, ägg och matolja. Den bästa varianten, och då har jag testat många, är faktiskt från Patriks jobb. Kanske något partisk i min bedömning, men den är grym. Den vanligaste besvikelsen man kan råka ut för skulle jag säga är när det är majonäs i dressingen, det går inte för sig.

Kvällens variant var bra, med det var nog mest känslan av att få gå på lokal och hänga med kompis Emelie som styrde upp betyget.