Elsies päron

Godmorgon, eller något liknande.

Männsikokroppen är fantastisk. Hela processen med att få barn, att återhämta sig, att läka, att orka med sömnlösa nätter, att få någon form av överenergi och framförallt tålamod.  Den bearbetning vi omdevetet gör för att kunna tänka oss att gå igenom en förlossning igen. Jag var i alla fall efter första gången helt säker på att inte en chans i helvete att jag gör det här igen, sen sakta men säkert så kan man tänka sig det. Lite trygghet in att inte vara förstagångsföderska igen, men fortfarande inga garantier för hur det skall gå.

Då undrar jag, i allt detta genialiska fortplantningstänk, barnskrik? Oändligt, högt barnskrik som kan krossa glas. Varför kunde vi inte även fått någon form av försvar mot det. Visst vi kanske tränar upp något lugn att vi i alla fall vet att det inte är farligt, de är inte döende. Vanligen är de väl hungriga, magknip, ensamma, behöver blöjbyte, missnöjda eller något annat. Logik finns det aldrig, i alla fall inte när det gäller våra barn.

Med Elsie så vande vi tyvärr henne vid att få välling på natten, eller rättare sagt vi lyckades inte vänja av henne vid det. Trots många långa skrikande timmar när man försökte att få henne att somna utan välling så tog tröttheten alltid över till slut. Så med Bibbi var tanken att inte upprepa det här, att så tidigt som möjligt vänja bort nattmatandet. Jag tror inte att hon vaknar för att hon är hungrig, hon äter gröt på kvällen och borde stå sig bra på det. Jag tror mest att hon råkar vakna och somnar lättare om med mat.

Så att vänja bort maten…. lättare sagt än gjort, framförallt när man inte vill att hon skall väcka Elsie som också kommer vilja ha välling om hon vaknar. En annan del som jag behöver vänja bort (som jag även skyller på den där genialiska fortplantningsgenen) är att det bara behövs några knyst innan man står raklång givakt vid sängen, kanske inte fullt så raskt längre, men att man är så lättväckt för att man vill stoppa in nappen, hindra dem från att vakna eller börja skrika. Jag sover med öronproppar, men hör ändå allt. Vi har ett litet gästrum i vår källare, och har nyligen bestämmt att någon av oss bör sova där ibland. Där kan jag ligga med stängd dörr, med öronproppar och fortfarande höra Bibbi trots att inte Elsie och Patrik hör henne som sover i sängen bredvid.

Jag minns att det var så även med Elsie, och när vi sedan bytte av, att Patrik skulle vara pappaledig, då släppte det. Precis som att man hade lämnat över stafettpinnen och kunde slappna av lite mer. Så även om vi nu hjälps åt så gott det går, så blir man lite dum i huvudet av att vara för inne i sin föräldraroll.  Det är inget försök till att spela martyr eller vara duktig, det går av bara farten trots att man inte orkar. Konstiga kropp!

Sömn har stått högst upp på vår önskelista i snart tre år, och jag är så trött på att vara trött. Visst sover vi bra ibland, och det händer någon gång att bägge barnen sover en hel natt men det är inte ofta. Jag är väldigt sömnberoende, behöver mat och sömn ungefär som ett barn, men har trots det inte klarat av att lära mig att sova på dagen. Tycker bara att jag blir tröttare, och sover ännu sämre nästa natt. För mig är det bättre att få frisk luft, dock med solglasögon för att vila/gömma ögonen lite.

Sen för att ösa på lite mer klagande, så har jag flera vänner som efter att barnen börjat sova bra har kvar sina sömnproblem.

Är det någon som känner igen sig, eller är det bara en trött förälder som svamlar? Hur har ni fått barnen att sova hela nätterna? Finns det några knep?