Elsies päron

God fortsättning på er!

Det här med alla nyårslöften och det där nya livet vi började vid nyårstolvslaget, hur går det?  Tack ni som delade med er av era tankar och löften, jag håller med er om allt. Vi pratade mycket kring vårt middagsbord om vad vi tar med oss från det gågna året och vad vi ser fram emot av året som kommer. Fyllesnack om reflektioner och förväntingar helt enkelt.

Jag brukar älska det pratet kring bordet. Tacksamhet, svårigheter man har tagit sig igenom, förhoppningar och planer inför framtiden. Alla de tankarna i huvudet känns nästan magiska vid tolvslaget när man skålar med Jan Malmsjö och alla sina vänner. Vid vårt tolvslag var det visserligen ganska stor fokus på Martin, Magnus och Patrik som stod ute i regnblåsten i vår trädgård och försökte tända sådana där Thailändska papplampor. Tre blöta karlar med tre blöta pappersklumpar blev det.

När jag var ute och sprang igår så låg det en så tjusig tjock dimma i skogen. Svett, endorfiner och klarhet. Mitt babbliga nyårstal blev (tack och lov) tydligare i skogsdimman äni  champagnedimman.

Mina tankar inför nästa år handlar mer om tacksamhet och tro än om löften. Egentligen har jag tusen och en saker som jag vill lova att jag skall förbättra och förändra, fast de kändes väl inte lika viktiga just nu. Trivselkilona kommer antagligen att sitta där de sitter även om ett halvår, tålamodet i hallen när man tar på krängande barn overaller kommer att förbli detsamma och mañanakulturen kommer att bestå. Sikket peptalk va?

Det är klart att löften kan vara guld värda, men bara om man tror på dem. Och just nu behöver jag nog mest tro på mig själv.

Jag tror att vår inställning och tro på saker är väldigt avgörande för en person. Alltså ni vet halvfullt eller halvtomt glas- tänket. Det känns som att en del människor fastnar i en negativ inställning, att de lägger så mycket energi på att beklaga sig så att det inte finns någon kvar till att förbättra sin situation. Att de blir ett med sina problem och skulle de lösa dem så blir de vilsna. 

Jag har de senaste åren blivit väldigt skygg för sådana männsikor, energitjuvar. Väck! Sen är det klart att man skall få klaga friskt, och det finns klagande männsikor som kan vara ganska komiska och superduperposistva hurtbullar som är väldigt störiga.

Självkänsla och självförtroende kan vara trixiga saker. Trots att jag tycker att det blir enklare med åren så kan de fortfarande sätta onödiga käppar i hjulet för mig. Jag skulle kunna välja att tänka att jag är arbetslös i en annalkande lågkonjunktur, är livrädd för att behöva ta ett jobb som jag inte alls vill ha, rädd för att förlora min jobbenergi, ser nya gråa håstrån varje dag och jag har en sjukdom som kommer att finnas med mig för resten av livet.

Eller så kan jag se det som att jag äntligen har fått en så jädra bra chans att förändra mitt liv åt det håll jag vill. Att jag har slutat mitt jobb efter nästan 10 år och lämnar det med en stor hunger för allt nytt jag vill göra. Att jag dels söker jobb, dels skall försöka utveckla mitt lilla bloggföretag och se om jag kan få det att utvecklas till något mer. Jag har en sjukfom, SLE, som finns med mig men är en snäll variant som inte är så aktiv. Sen kan jag färga håret tills det att jag vågar tycka att det är assnyggt med pondusgrått hår.

Jag menar inte att jag tacksamt skall sätta mig tillrätta,vänta och bara tro. Nope, jag skall ösa på, få saker att hända, våga mycket mer än jag vågar och uppbackad av tacksamhet för allt jag redan har skall jag våga tro.

Trust in luck!