Elsies päron

Hej! Angående inlägget innan frustrerad och föräldraledig, det går verkligen vara inte att jämföra med att jobba! Är själv läkare och har haft galet jobbiga pass på akten. Men en riktigt jobbig dag hemma med en bebis kan vara lika jobbigt. På ett helt annat sätt såklart. Att vara hemma med en bebis är ju mer utmattande, man känner liksom att det inte finns nån energi kvar. Ett jobb är ju mer stressande, men då har man ju ett visst adrenalinpådrag ofta. Och sömnbrist ska vi inte ens snacka om, att inte få sova är det VÄRSTA som finns. Herregud, det används ju som tortyrmetod av en anledning. Tycker absolut inte du ska sluta baka, ha projekt och blogga om detta ger dig energi och är kul. Men finns det inte mer negativa stressfaktorer du kanske kan slippa? Typ nån som hjälper dig med damsugande/våttorkning av golv/dammning tex? Typ 1 h i veckan? Jag är själv föräldraledig med en 7 månaders flicka och stressa väldigt mycket över städning, att jag vill hinna repetera medicin och samtidigt att Signe ska få umgås med andra bebisar och ha kul på lekplatser, och jag vill hinna löpträna osv. Det är INTE lätt att få det att gå ihop. Har börjat bli slappare med städningen, och mannen och jag gör det tillsammans på kvällarna istället för att jag ska stressa under dagen över detta. Har nån slags bild av att om man är hemma och är föräldraledig så ska hemmet vara jättefint, men jag prioriterar träning och pluggande istället nu. Jaja, vi har ju ”bara” ett barn, så jag förstår verkligen att ni antagligen har det ännu tuffare. Men det måste bara få vara ok att klaga på att man har det jobbigt, det gör ju alla andra som gör karriär, de klagar ju massa över att de jobbar över. Och om man inte klagar blir man en sån där ”facebook” mamma som typ skriver ”jag är så lycklig, älskar mina barn, mitt liv hjärta, hjärta, hjärta, och visar bara upp en perfekt bild aTT att ha barn. Det har ju visats i en studie att ffa kvinnor mår dåligt av facebook, för att de känner att de inte har de perfekta livet jämfört med andra. Så jag vill faktiskt hylla klagandet, för jag tror det lyser igenom hur mycket vi älskar våra barn. Vi pratar ju om dem HELA tiden, vi tar 100 foton om dagen på dem och vi saknar dem så fort vi har haft barnvakt i typ en halvtimme. Tror inte man behöver oroa sig för att det inte skulle märkas att de faktiskt är de viktigaste av allting. Viktigare än träning, bakning, blogging, städning, pluggande. Men det är ju väldigt mysigt att hinna med lite av det också. KRAM fina du. Och fortsätt blogga! Fast inte om det är en negativ stress;-)