Elsies päron

Det här med att beklaga sig som småbarnsförälder, det är en hårfin gränsdragning. Blir det för mycket klagande så tröttnar inte bara icke småbarnföräldrarna, utan även ni som är mitt i det, och även vi själva. Det ju vi som måste lyssna på vårt eget klagande. Så vad jag idag vill klaga på är att jag själv måste lyssna på mitt eget klagande? Öronpropparna har fått en ny funktion? 

Nää, men man får inte fastna i klagandet och är det för lite klagande så finns det säkert mycket som hålls inne. Så någonstans där i mitten får man pricka, någonstans precis där kan man kan ventilera, släppa ut en omgång frustration som trycker på för mycket  vid tinningen. Sen tror jag vi får styrka av att höra att det finns andra som också kämpar med skrik och kaos.

Vi är i en tuff fas just nu, och vi kämpar ganska mycket med vår egen ork, våra barns konstiga superork och att även lyckas ha kvar lite ork till oss själva. För faser är precis vad det är. Kalla det treårstrots, tänder eller vad som helst. De är barn och faserna kommer och går, det är toppar och dalar och allt ska nog inte överanalyseras eller sättas titlar på. Ibland finns det ingen anledning, det är bara en skitdag. Tänk om omgivningen alltid skulle hitta anledningar till oss när vi känner oss på dåligt humör. Behöver du bajsa? Äta? Pms?

Jag och mina tre bästisar, vi har sammanlagt 7 barn där den äldsta, stora Ines, är fem år och den yngsta parveln bara är några dagar gammal. På fem år så hinner man med ganska många faser, och man har väl även ganska många kvar framöver. Faser som det inte finns några facit för utan man får helt enkelt ta det som det kommer, försöka förstå och ha massa tålamod. Det sköna med att vi är lite osynkade, eller rättare sagt att vi ligger så nära varandras barnfaser är att det blir så tydligt hur fort de kommer och går. Alla är väldigt välbekanta med vad den andre går igenom, eller man får en glimt av vad som komma skall. Bästis Theresas barn är äldst, och i deras hem så förekommer det ibland stunder där det är tyst och föräldrarna kan ligga på soffan och läsa i en bok. Det låter ofattbart men det är tydligen sant!

Bästis Cecilia har precis utökat sängytan genom att även trycka in deras gästsäng i sovrum.  Bägge barnen kommer tassandes på natten och man löste helt enkelt den sömnfasen så att hela familjen kan sova bra. Bästis Lovisa, hon ligger och snosar på en liten nyfödd gullunge…..vänta du bara. Nä, du har fått lyssna på vårt klagande i så många år så karma kommer ge er världens snällaste lilla parvel som blir golfproffs vid 8-års åldern. Som tack liksom.

Så vart är vi just nu? Jo, vi har gått bakåt i sömnfriden, och har plötsligt väldigt mycket aktivitet på natten. Eftersom allt ändå är lite upp och ner så passar vi på att flytta in Bibbis säng till Elsies rum. Något som har varit på gång länge, men vi ville tidigare inte störa den nattfrid som fanns ett tag. Sen är vi väl helt enkelt i en aktiv fas, där det liksom inte finns så mycket till andrum. Det går i ett och man känner sig ömsom helt galen och ömsom helt förälskad i sina knoddar. Trötthet och frustration tar över ibland, och man blir förbannad som när man slår sig på knölen eller biter sig i läppen riktigt hårt. Sån där smärta som man blir arg av, och vill skrika.

Jag är i en fas där jag ofta ser och hör mig själv, alltså jag fattar hur hur hon den där ser ut och låter. Som på väg hem från dagis när man precis har fickparkerat i regn med två barn i bilen som skriker så  mycket så att det blir imma på rutorna. Sen skall man med en matkasse på vardera arm, och även en 10kilos -Bibbi i famnen försöka få Elsie att hålla handen när man skall gå över gatan. KOMNURÅ!

Elsie som dels härmar mamma och dels har en ganska trotsig fas. Hon gapar mycket, blir arg och frustrerad när det inte blir som hon tänkt sig. Sen har även Lotta på bråkmakargatan blivit en ny idol. Fy Farao! Stackars Bibbi får mycket skäll, som oftast är mina ord genom Elsie. Vi försöker att man såklart skall få vara arg, man skall få skrika men att man liksom skall kunna kontrollera det lite. Mycket av Elsies gapande är mest för sakens skull, och vi brukar ibland gå ut i skogen för att vara arga. Då skriker och skäller vi på träd, pinnar och framförallt dumma stenar. DU SKA INTE LIGGA HÄR!  Elsie frågar ofta om man får skrika, alltså inte när hon är arg då skriks det såklart bara, utan när hon bara är sugen på att skrika lite. Häromdagen fråga Elsie om hon fick gå ut och skälla på Äppelträdet. Så det trädet vet sin plats nu, sen den där i trosor, stövlar och täckjacka stegade fram och gapade loss. Vi som ville veta vad det var för sorts träd vi hade i trädgården, det är tydligen ett Fyfaraobajskorvsdumt!

Vad är ni i för faser hemma hos er, med eller utan barn?