Det här är ett inlägg som jag funderat lite kring om jag ska skriva eller inte men jag har bestämt mig för att vara ärlig i denna blogg. Förhoppningsvis finns det fler som känner likadant som mig därute och det kan alltid hjälpa att veta om andra i samma situation.
För ett år sen föddes vårt älskade hjärtegryn Wilmer. Han är fantastisk på alla sätt och vis och den finaste gåvan vi någonsin fått.
Under graviditeten gick jag upp mycket i vikt. Sakta men säkert hamnade jag tillslut på 25-30 kg plus på vågen. Jag åt inte överdrivet mycket och höll igång med träning hela graviditeten men ändå blev det så. Ingen fara på taket tänkte jag, det löser sig tids nog.
Två dagar innan Wilmer kom till världen.
Jag kom igång rätt bra med träning och har tränat på en hel del nu senaste året. Absolut inte så hårt som innan men jag börjar vara tillbaka på samma intensitet när jag väl kör. Styrkan är inte tillbaka som innan men den utvecklas hela tiden och min löpning likaså. Jag kan springa en mil utan att stanna men jag tar det i min takt. Som jag alltid gjort.
Nu till saken som gör mig frustrerad. Jag har fortfarande ungefär 10-15 kg övervikt kvar. Det vägrar lixom lossna. Jag har inte ätit perfekt men jag äter vanlig husmanskost, rör mig mer än många andra och håller mig till godis en gång per vecka. Jag har varit utan socker helt i omgångar och verkligen försökt äta en nyttig, varierad kost men det hjälper lixom inte. Nog har jag tappat en hel del men det är mycket övervikt kvar som gör att jag inte mår riktigt bra.
Jag är såklart tacksam för allt min kropp stått ut med och gått igenom men jag kan inte vara helt nöjd när situationen är som den är. Att vara såhär pass överviktig är inte roligt och nu har det gått ett år och det går fortfarande lika trögt.
Jag vet ingen som är i samma situation som mig och upplever att alla jag känner som fött barn tappar sina graviditetskilon väldigt snabbt eller har 5 kg kvar till målvikt. Det är stor skillnad på 5 eller 15 kg och jag kan bara inte förstå hur min kropp kan spara på allt detta med tanke på hur mycket jag tränar.
Eventuellt kräver min kropp ännu mer träning och superstrikt kost. Förmodligen är det så att jag inte kan ha några som helst utsvävningar med godsaker men jag vet inte vart jag ska hitta orken till att äta superstrikt.
Jag måste överväga vad som är viktigast och sen jobba utifrån det.
För mig som jobbar med träning känns det superkonstigt att jag inte själv kan lyckas att få ordning på min egen kropp. Jag har all kunskap, alla verktyg men får inte ihop det. Som om en bilmekaniker skulle kunna laga alla andras bilar utom sin egen?! Lite pinsamt rent ut sagt.
Jag ska försöka att inte vara ledsen över detta utan använda min frustration till att kämpa men det är svårt ibland.
Är det någon som är i samma situation?
Några bra tips hur ni fick fart på mammakroppen och slut på hjärnspökena?
periodisk fasta kanske kan vara något? Funkar bra på mig, det var tufft första 3-4 veckorna innan kroppen vande sig men nu är det toppen! Mycket lättare att hålla sig till rätt mat och kalorimängd tycker jag när man äter under kortare tid på dygnet.
Hur du än gör, lycka till!
Det är ju så segt att gå ner i vikt! Jag tänker att det för de flesta kräver att man är otroligt strikt med kosten för att det ska bli viktnedgång. Det krävs ju trots allt att man ligger på ett konstant kaloriunderskott vilket för de flesta är rätt jobbigt. Sen är ju träning jättebra men mer en bonus som kan ge lite extra liksom och fantastiskt för hälsan med förstås. Jag är van att träna mycket och därför äta bra mesta delen av tiden men också unna mig när jag känner för det och då hålla vikten på ett enkel och sunt sätt. Därför tycker jag det är astråkigt att jobba för att gå ner i vikt eftersom det kräver en sån strikthet som är så jädra tråkig. Samtidigt tycker jag det är värt det för när jag väl kommer ner på min normala vikt blir träningen både skonsammare för leder och ännu roligare samt att det då kommer vara hyfsat lätt att hålla vikten samtidigt som man har en härligt hälsosam kosthållning och träning ☺️ Lycka till iaf! Det är ju jättehärligt att du får till så mycket träning så du känner dig nöjd med det och mår bra, grymt jobbat 🙂
Har aldrig varit gravid, men du funderar inte på att skaffa en egen pt? Även om du själv är pt kan det ju vara skönt att ta hjälp av någon utomstående kanske? Olga Rönnbergs mammafit koncept verkar många gilla och finns ju online!
Jaa, kolla sköldkörteln! Jag har inte haft just detta problem men jag drabbades ju av en sköldkörtelinflammation som kom utav graviditeten (postpartum tyreodit), först hade jag hög ämnesomsättning/hypertyreos och sen kraschade det åt andra hållet och nu har jag låg ämnesomsättning/hypotyreos – jättejätte vanligt! Jag har medicinerat i snart en månad nu med konstgjort sköldkörtelhormon. Säg på VC att du vill kolla ths, fritt t3 och t4. Och stå på dig! Många får inte den hjälp dom behöver.
Jag känner så väl igen mig. Selma är 13 månader och jag har bara tappat 10 kg av det 25 kg jag gick upp när jag var gravid. Man känner sig så dum när andra omkring tappar alla sina 25 kg på mindre än några månader. Men som du skriver så är vi alla olika och därför blir det så här. Jag vet med mig sen innan att jag har problem att gå ner i vikt utan strikt kost och mycket träning. Jag kan inte ha godis en gång i veckan eller äta husmanskost utan får räkna varje kalori eller köra superstrikt. Annars händer det inget! Men frågan är ju vad som är viktigast. För mig är det viktigast att få en balans så att det känns bra. Superstrikt kost funkar ju men det är ju inte roligt och hållbart i längden.
Instämmer med det Jessica skriver, kan vara en bra grej att kolla ämnesosättningen. Kanske är sköldkörteln som spökar? Stor kram från mig!
Ja jag ska kolla upp saken för att se om det spökar eller om jag helt enkelt behöver jobba hårdare ? Tack för stöd och pepp fina Petra!
Jag har ETT tips! Kör stenhård lågkolhydratkost ett tag! Bort med ris, pasta, potatis, bröd (inkl. Allt gluten) allt socker och upp med fettnivån i maten. Jag kan i princip lova dig att du kommer må fantastiskt och gå ner i vikt. Vill du sedan inte fortsätta leva så kan du sakta lägga tillbaka livsmedel som du vanligtvis äter. Då kommer kroppen ha kommit i ett helt nytt startläge!
Tack för tips! Jag vill dock hålla mig till en vanlig kost utan att behöva ta till dieter men vi får se vad som krävs för att tappa lite till.
Du får absolut inte ta illa upp men ibland får man göra uppoffringar och kämpa om man vill nå nånting. ”Vill man ha något man aldrig haft måste man göra något man aldrig gjort” 🙂
Har du kollat din ämnesomsättning? Den kanske blev låg under graviditeten och är fortfarande låg. Far och ta blodprov
Jag ska faktiskt till VC och ta prover om två veckor. Eller träffade läkare iaf och förklara mitt ärende och hoppas jag får ta prover. Ska kolla lite järnvärden osv för har vart orimligt trött trots mycket sömn.
Åh fina Ida!! Mig tog det drygt 2 nästan 3 år att komma ner till nån sorts ”normal vikt”. Lite som att kroppen körde sitt eget race och det var inte så mycket att göra åt det helt enkelt. Jag tänker också att ett år sedan man var gravid egentligen inte är så lång tid. Det är ju fortfarande en jäkla massa hormoner som yr omkring, sömnlöshet och en ny sorts stress som gör att det inte blir som man vill. Å låt oss nu säga att du gick upp 30 kg och har tappat 15 av dom… Asså att tappa 15 kg på ett år är ju mer än ett kilo i månaden! I min värld låter det rätt mycket. Kanske tar det ett år tills de nästa 15 är borta, kanske tar det mer. Men utslaget på ett helt liv är det inte så lång tid. Du är grym! Och huvudsaken är att du och familjen mår bra. Heja dig!
Tack för all klokhet Anso!!! Trodde aldrig det skulle ta sån här tid men man lär sig mycket under första året som mamma och bästa lärdomen är nog att inget blir som man tänkt sig men allt är bra ändå ??⭐️? Kram och tack för pepp!