Mammamuskler – En till Loppi Bloggplattform webbplats
mammamuskler

Mammamuskler

Annons

Lopprapport Lidingöloppet!

Hej på er!
Dags att damma av den här bloggen och ge mig på en berättelse om mitt stora loppmål 2018. Det var ju dagen D för några veckor sen, den stora loppdagen som jag så länge tränat och våndats inför. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja denna rapport, därför jag väntat lite eller ganska länge med att skriva den. Det blir nog allt i ett virrvarr och förmodligen alldeles för detaljerat men det är fritt fram att scrolla vidare… 😊
På fredagen vid lunchtid åkte jag och min syster ner till Stockholm. Vi checkade in på Haymarket på Hötorget och gav oss genast ut på stan för lite shopping. Mötte upp kära vänner och min bror för fika och shopping. Massa härlig energi fick jag med mig. Och hejarrop. “Vi är stolta över dig hur det än går imorgon” värmde så fint att jag blir tårögd när jag tänker på det. Inget prestationsfokus, bara pepp!!! Så glad för det!
På fredagkvällen var vi på hotellrummet. Jag åt sushi och laddade med lite godis. Försökte äta extra mycket dagarna innan loppet för att vara fulladdad med kolhydrater och energi.

Ett riktigt fint hotell på Hötorget. 

På lördagsmorgonen vaknade vi vid 8-tiden. Ganska nervös redan då. Det låg i luften att det var loppdag. Jag försökte äta så mycket som möjligt på frukosten. Då vi hade sen start 13.50 kändes det lite knepigt med mat den dagen men vi löste det med plocksallad påvägen ut till Lidingö. Väl framme på Lidingövallen var det en lång, ringlande kö för att hämta ut nummerlappen. Det hade vi räknat med så ingen stress utan bara att försöka ladda mentalt, peppa och insupa stämningen. Så galet mycket folk som var där med samma mål. Att ta sig 3 mil till fots. Fascinerande!

Några gick omkring med medalj runt halsen. Det var 15 km gänget. Lite avis var jag allt, så skönt att redan ha gjort sitt lopp och kunna njuta av resten av lördagen.
Nåväl, när vi väl fått tag på nummerlapparna och fått i oss lite mat (några ynka pastabitar och en banan) gick vi mot startområdet. En promenad på ca 2 km. Där gick vi som ett lämmeltåg av spänd förväntan. Skyltar peppade oss med att kroppen har nog med energi att kunna transportera sig från Malmö till Skellefteå till fots. Fint att veta, sträckan vi skulle springa är ju bara lika lång som mellan Byske och Skellefteå. Lugnt med den lilla  lunchen alltså.

I startfållan tog vi plats, rörde på fötterna lite till uppvärmningen men räknade med att första kilometrarna skulle bli bra uppvärmning då planen inte var att hålla något högt tempo utan att hålla ihop det hela vägen in i mål. Målet var målet.

Peppade innan start.

Jag startade utan musik eller podcast för att ha det som morot längre fram. Första milen var dock ganska folktom om jag minns rätt. Hände inte så mycket längs vägen så redan efter 5 km unnade jag mig Träningspodden i lurarna. Kom inte riktigt in i något flow utan tuffade på, uppför mest gående, nedför kunde jag trycka på rejält och bara låta benen gå. Det blev väldigt intervallaktigt.
Vid 15 km krampade rumpan och låren rätt fint eller snarare krampkänningar. Jag fick gå ganska mycket redan här för att undvika kramp. Av någon outgrundlig anledning funkade fortfarande utförslöpningen fint. Tack mina starka ben. Så resterande lopp såg ut som följande: gång i uppförsbackarna, löpning utförs och sen någon slags gångjogg däremellan. Sista milen var tuff, då krampade benen rejält. Kunde dock gå på i ganska raskt tempo men löpning var inte riktigt att tänka på. Jag lyssnade på musik, försökte känna mig lugn med att målet är målet, skit i klockan. Lite tufft för ett tävlingshuvud men inte så mycket att göra när kroppen stretade emot.
Stundtals var det superhärligt med all publik, musik längs vägen, skyltmannen med sin roliga skylt och alla häftiga människor som tar sig an den här utmaningen. Ibland var det jättetufft och jag kunde inte tänka på något annat än: Aaaaldrig mer! Men det har ju såklart gått över såhär några veckor senare 😉

Skyltmannen stod strategiskt i en backe. 

När jag närmade mig mål och insåg att det är i princip bara upploppet kvar så struntade jag i allt vad krampkänning heter och spurtade! Sprang förbi en massa människor på upploppet och log konstant hela vägen in i mål. Det höll på kosta mig mina vader och baksida lår kändes det som men det var det värt. Så skön känsla att komma i mål efter 4 h ute i spåret. Japp ni läste rätt. På grund av all gång jag fick ägna mig åt tog loppet 4 h, 4 min.

Många hade ju innan förvarnat om att det är jättemycket backar. Jag kunde dock aldrig föreställa mig hur otroligt mycket backar det var. Helt sjukt mycket backar. Det var upp och ner i princip hela sista 15 km och även innan dess en hel del. Dock tycker jag att backarna var räddningen för mig. Då kunde jag med gott samvete gå uppför (helt enligt plan pga branta backar som suger musten ur en om man springer) och sen släppa på farten nedför. Som sagt, väldigt likt ett intervallpass men ett fruktansvärt långt sådant! Backintervaller i 3 mil 😂😜

Jag mådde helt okej när jag gick i mål. Kände mig pigg i huvudet och kunde röra mig obehindrat. Fick dock inte i mig så mycket mat och det drabbade mig senare på kvällen. Mådde väldigt illa med frossa och kräktes. Sportdrycken som skvalpat runt i magen hela dagen skulle upp. Men sen sov jag gott under natten. Mådde bra söndagen och shoppade det sista innan hemgång till Umeå igen.
Efterföljande dagar mådde jag helt ok. Lite tröttare än vanligt och lite tom på energi men redan på tisdagen gick jag till gymmet för ett lugnt styrkepass för överkroppen och på torsdagen instruerade jag intervallpass på cykeln. Inga problem även om det kanske sög lite extra i benen. Tror jag har min styrketräning och all backträning att tacka för att sviterna efteråt inte blev så stora som jag trott.

Nöjd och glad efter målgång.


Tyvärr hade jag för lite mängdträning med långpass. Tror det var det som ställde till det mest under loppets gång. Jag hade inte jättemånga pass över 15 km i bagaget och kroppen/benen fixade inte den belastningen så bra som jag velat.
Jag har sagt aldrig mer Lidingöloppet men revanschsuget har ju helt klart börjat kicka igång. Jag vill någon gång göra om det och göra det ännu lite bättre. Troligen inte nästa år men man ska aldrig säga aldrig.

Träningen inför loppet var superkul och inspirerande och det passar mig bra att ha ett så konkret mål som ett lopp är. Gillar du backträning, styrketräning i kombination med löpträning så är Lidingöloppet verkligen något för dig. Med starka ben som är vana att ta sig an branta backar löser du det och får en rolig, minnesvärd upplevelse med dig.

Det var min lopprapport från Lidingöloppet! Lång som bara den. Hoppas du fick något med dig. Ställ gärna frågor om ni undrar något.
Tack och hej!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons