För mig har löpning alltid varit nödvändigt ont. Jag har alltid sprungit men aldrig haft en härlig känsla under tiden. Aldrig det här ”åh vad det är härligt att springa” utan mer ”åh herregud nu dör jag”. Det har ändrats lite sen jag blev mamma. Nu är det nästan härligt. Observera nästan.
I söndags bestämde jag mig för att jag skulle springa en mil. Hur långsamt det än skulle gå. Sist jag sprang en mil var flera år sedan. Jag föredrar kortare distanser och allra mest intervaller. Det är mer min grej. Snabbt och explosivt. Någonstans inom mig bor dock en längtan av att kunna njuta av milen. Att den inte ska vara så förfärligt asjobbig som den är i nuläget. Och ja, ni vet ju hur det är. Det man vill bli bra på måste man öva på. Så okej, jag vill bli bra på milen, då måste jag springa milen. Givetvis blandat med andra distanser men ni fattar.
Väldigt skön känsla att ha det gjort. Nu vet jag att mina ben bär mig en mil om jag tar det lugnt och inte stressar på. Det tog mig 63 minuter att komma runt. Jag vill gärna vara under timmen på Tjejmilen så nu är det bara att kriga på i sommar. Det fixar jag alldeles säkert!
Träningsvärken efter milrundan har varit extrem. Idag är den bättre så jag passade på att riva av några korta intervaller i en backe. Jag är på gång nu och ingenting kan stoppa mig!
