Den här historien har sin början den 16 september. Alltså förra veckan. Dagen innan var vår lille kille beräknad. Natten mot den 16:e drog det igång med några värkar. Ganska snälla sådana. Jag kunde sedan somna och sov länge och väl. Klockan 13.00 den 16:e började något som visade sig vara förlossningsvärkar.
Jag var hemma själv hela dagen. Kollade på film, gick runt i lägenheten och avverkade värk efter värk. Jag fick långa pauser i början, trodde inte på att det var på riktigt. Det gjorde ont men inte jätteont. Timmarna gick och jag gick, fram och tillbaka till sovrummet. Varje värk. Samma procedur. Framåt middagstid blev de tätare och tätare, jag började ana att det närmade sig en förlossning. Pelle fick komma hem från jobbet för att coacha mig.
Jag var fast besluten att vara hemma så länge som möjligt. Jag kämpade på till ca 21.00. Då åkte vi in och sen gick allt väldigt snabbt. Vid 22 var vi i förlossningsrummet och jag fick bekanta mig med lustgasen, bli helt galet snurrig och kämpa vidare mot målet. Det gick bra och jag hittade nån slags rytm med lustgasen även om jag oftast var för sen in i värken med den. Jag var också riktigt arg på lustgasen då jag inte tyckte den funkade, alltså när värken var stark, jag glömde andas och gasen uteblev. (Typ nåt sånt.) Varför får man inte lustgaskurs innan förlossningen?
Hursomhelst var allt över på ungefär 3,5 h. 00.38 kom vår lille Wilmer till världen. Han skrek på en gång och sög på tummen nästan direkt när han landat i min famn.
Att vårt barn helt plötsligt låg i min famn var (och är fortfarande) helt overkligt. En otrolig känsla som inte går att beskriva, ni som vet, ni vet!
Min upplevelse av förlossningen är jättebra och jag vill verkligen att ni som har den framför er ska se framemot vad som komma skall. Alla förlossningar är olika men det jag tror alla har nytta av är att vara peppade. Såklart får det vara nervöst, det är ju nästan oundvikligt men en bra nervositet som ger pepp och jävlaranamma är att sträva efter.
Jag hade laddat mentalt innan och var helt övertygad om att min kropp skulle fixa att föda vårt barn. Jag kände mig stark både psykiskt och fysiskt. Det hjälpte mig mycket. Jag var inte positiv hela förlossningen, jag uttryckte nån slags uppgivenhet i ord men kände den aldrig i kroppen. Såklart gör det galet ont att föda barn, det gör det. Fast smärtan är hanterbar och belöningen är magisk.
Det är en häftig känsla att kroppen bara vet vad den ska göra, det är bara att lita på den och hänga med.
Min sambo Pelle var världens bästa stöd. Han servade med dricka, peppade mig och var hela tiden nära. Även han litade fullt ut på att jag skulle klara det och det hjälpte mig verkligen.
Slutligen vill jag ge er några korta tips på sånt jag tyckte var bra.
Bästa smärtlindringen hemma: promenera runt och andas.
Bästa BB-plagget: min egen morgonrock och inneskor.
Bästa BB-plagget till Wilmer: pyjamas. (All day long.)
Bästa drickan på förlossningen: vad som helst med sugrör, gärna Festis.
Bästa sättet att hålla fokuset på målet: Ha lillemans lilla body framför mina ögon hela förlossningen.
Jag skulle kunna skriva om detta i all evighet men ska stoppa där. Har ni några frågor är det bara att ställa dem.
Jag vill önska er alla stort lycka till som ska föda och kom ihåg att varje ond värk är ett steg närmare målet, er lilla skatt.
Wilmer några timmar gammal.
