Nu är jag inne på andra veckan utan träning och nästintill ingen rörelse förutom på jobb och lek med barn hemma. Har gått några korta promenader men inte mer än så.
För mig är det tufft att inte träna. Kanske många har det tvärtom, att det jobbiga är att ta sig till träningen och faktiskt göra det. Just nu har jag en seg förkylning med halsont som vägrar släppa taget.
Ni vet den där fasen när det är så pass okej att det går att jobba men inte mer än så. Träning finns lixom inte på kartan.
Jag märker det absolut mest psykiskt när jag inte tränar. Jag blir deppig och trött. Jag behöver det där endorfinruset som träningen ger mig. Jag behöver känna mig stark i kroppen och ha den där grymma känslan av att jag klarar massor. Jag blir också stel och får ont i ländryggen när jag inte tränar. Tänk vilken magi det är för kroppen ändå att kunna träna.
Lika väl som jag tycker det är jobbigt så tror jag det är nyttigt. Att försöka hitta något slags lugn i att just nu är träningen inte att tänka på och livet rullar på ändå. Alltså det är okej att tycka att det är skit men samtidigt blir inget bättre av att gå runt och deppa och gräva ner sig.
Det är drygt att varje morgon tänka: hur mår jag idag, undra om jag kan träna för att sen varje morgon bli besviken och känna att halsen gör ont, näsan är helt täppt osv.
Nu har jag landat i att det blir ingen träning denna vecka. Jag behöver inte ens fundera. Jag vilar kommande dagar och hoppas på att det nu är sluttampen av denna envisa förkylning som ska igenom kroppen.
För det kommer ju bli bra. Det vet jag ju. Gäller bara att hitta rätt verktyg för att inte hjärnspöken ska ta över och göra livet ännu lite klurigare.
I-landsproblem jag vet men ändå värt att lyfta sina tankar ibland. Ofta postar jag bara när allt flyter på och det går svinbra. Det är ju inte verkligheten. Inte ens nästan.
Men nu är det fredag och jag börjar känna att det går åt rätt håll iaf.
Ha en härlig helg så hörs vi!
