Idamik

Idag tänkte jag skriva lite om det som snurrar runt i huvudet mer än någonsin nu. Det dåliga samvetet som mamma och att sänka kraven på mig själv nu i slutet av graviditeten. Jag har lätt för att ha höga krav på mig själv i alla områden. Jag vill vara bra på jobbet, ha ett rent hem, träna minst tre (gärna fler) gånger per vecka, att familjen ska äta någorlunda bra, tillagad mat, att mitt barn ska vara ute minst två gånger per dag, få se och upptäcka mycket osv osv osv…

Listan över kraven (OBS mina egna) kan göras lång. Dock har jag blivit bättre och bättre på att sänka kraven. Tillexempel det där med rent hem har lixom prioriterats bort lite eftersom det för mig är viktigare att hinna träna och umgås mycket med min familj än att ha skinande rent hemma. Sen är det klart att vi inte vill bo i ett råtthål men ni förstår. Ska man ha skinande rent och dessutom har små barn får man inte göra annat än att städa. Jag tänker att det är viktigt att se över sin priolista, vad är viktigt för just mig, för att jag ska må bra.

Det är bland det svåraste med att vara gravid tycker jag. Att acceptera att jag inte fixar allt och nu på slutet knappt något känns det som. Att vara ute och leka i lekparken i en timme kräver sin återhämtning. Att träna 30 minuter kan utplåna en hel eftermiddagsenergi osv.

Att vara höggravid och ha en 4-åring som ska aktiveras tär på samvetet. Jag har dåligt samvete de dagar jag inte orkar vara ute så mycket och hitta på massa roliga utflykter. Helt i onödan egentligen eftersom vår son älskar att vara hemma och leka med sina djur, måla i målarbok, bygga pussel osv. Han efterfrågar aldrig äventyr utan är en riktig pyssel/lekkille. Det är återigen mina höga krav som spelar mig ett spratt.

Känns viktigt att jobba på detta redan nu och försöka tänka i lite bättre banor för sen när lillasyster kommer då lär det bli dåligt samvete deluxe när W inte längre kommer kunna prioriteras i första hand utan det kommer bli ”mamma måste mata bebisen först” ”du får vänta tills bebisen somnat” osv. Det är ju inget konstigt utan mer nyttigt att det blir så men tänker att det är bra att försöka skippa det dåliga samvetet så gott det går och lägga energin på något annat.

Någon som känner igen sig? Hur tänker ni kring sånt här? Några knep för att skippa det dåliga samvetet?