Oj jag vet inte vart jag ska börja detta inlägg. Mina tankar snurrar i ett virrvarr. Senaste tiden, vet inte hur länge har min träning inför marathon varit allt annat än positiv. Den har känts som tunga stenar på axlarna, tråkig och mest bara som ett tvång. Noll träningsglädje.
Mycket handlar om att livspusslet just nu inte riktigt går ihop med prestationsinriktad träning. Min sambo jobbar mestadels kväll, vilket innebär att vi går om varandra så jag går tidigt till jobbet och sen hämtar jag Wilmer och är med honom tills dagen tar slut. Misstolka mig rätt. Älskar att vara med min son mest av allt men det är ju omöjligt att träna inför ett marathon och samtidigt vara hemma med honom. Jag kör gärna hemmaträning osv men just löpning är svårt.
Jag och min absoluta favorit.
I veckan har jag därför känt en stor press och stress över att jag inte kunnat springa. När torsdagen och min lediga dag dök upp hade jag rejäla förkylningskänningar och kände mig helt slut så vågade inte ge mig på ett maxat testlopp som stod på schemat.
Jag har inte kunnat återhämta mig som jag önskat. Det är ingen hemlighet att mitt jobb som förskolelärare tar ganska mycket av min energi. Fantastiskt jobb, underbara kollegor och jag trivs superbra men det tar på krafterna att vara med 20 st barn hela dagarna och jag har märkt sen jag själv fick barn att det blir tufft att ha kvar energi till hård träning efter en arbetsdag med full fart. Antar att lite sömn och min sjukdom (hypotyreos) spökar lite emellanåt också och gör att jag i perioder inte orkat nästan någonting utöver jobb och familjeliv.
Det finns alltså många anledningar till varför jag tvivlar på att prestationsinriktad träning är det bästa för mig just nu. Jag vill verkligen kunna göra detta för min egen skull. Det är svårt. Jag vill givetvis klara mitt mål och jag förstår att det inte är en dans på rosor genom dessa månader av träning men jag vill ändå känna någon slags glädje på vägen och just nu gör jag inte det. Jag får ingen endorfinkick av löpningen just nu. Märkligt men sant. Långpass känns inte som min grej alls. Jag har mått väldigt dåligt efter mina långpass senaste gångerna. Gråtit och behövt ligga och vila typ en halv dag innan jag orkat ens tänka på att göra något annat. Dränerad totalt.
Sprang långpass i ett grått Umeå för någon helg sen.
På något vis vill jag ju ändå inte ge upp. Det är väl den envisa fightern som bor i mig som inte vill ”misslyckas”. Funderar lite på att omrevidera mitt mål till ett halvmarathon istället. Är ju kanske inte en dum idè att börja med det loppet och sen i framtiden ge mig på ett helt marathon? Åh jag vet inte. Beslutsångest skulle man kunna kalla det. Helst vill jag just nu träna sånt som är kul. Hitta träningsglädjen igen och känna mig som jag brukar. Peppad och inspirerad i träningen. Må bra i kroppen, känna mig stark och slippa skavanker.
När jag springer känner jag mig inte stark alls, får ont och känner mig tung. Är ju dessvärre alldeles för tung för att springa långt och det sätter sina spår. Nu pratar jag inte om några 5 kg utan jag har fortfarande ca 15 kg övervikt efter graviditeten. Det sliter mycket efter två timmar löpning.
Arkivbild från 2014 då jag kände mig och var staaaark.
Jag har alltså mycket tankar jag brottas med och jag vet inte riktigt hur jag ska göra i nuläget. Funderar på att ta december till att träna vad jag vill, fortsätta springa men mer sporadiskt och pass jag gillar så kan jag känna om jag vill satsa på loppet eller om jag ska revidera målet och springa halva istället? Är det dumt att ta ett litet uppehåll från schemat?
Tror årstiden gör sitt också. Nu är det mörkt nästan dygnet runt. Det har varit glashalt i veckan och idag blåser det och snöar från alla håll. Att springa 2 h utomhus känns nästan omöjligt. Fy vad jag inte känner mig som en fighter nu.
Har ni några inputs? Jag blir inte riktigt klok på allt det här.
Kram och tack för att ni orkat läsa ?
Varför lägga onödig press på fig själv när du inte måste? 🙂 Det viktigaste är ju inte målet utan att ha kul på vägen och det du beskriver låter verkligen inte särskilt kul ? Mitt råd är att leta dig tillbaka till träningsglädjen och ta bort onödig stress och press från vardagen. Ingen tvingar dig att springa utan det ör helt upp till dig. Se det inte dom ett misslyckande utan som att du reviderar dina mål. Faktum är att man inte alltid mår bra av de där specifika målen som tvingar en till olika saker. Just nu låter det som du behöver lägga din energi på livspussel, vardag, familjehäng och ha rolig träning som ett komplement i vardagen 🙂 Lycka till med hur du än väljer att göra?