Så tänkte jag häromdagen när motivationen var någonstans nere under jorden, tröttheten var helt förlamande och huvudet dunkade samtidigt som halsen var sådär svidig som den kan vara i början av en förkylning. Jag har haft en sån vecka då jag varit extremt trött och ganska nere. Också en marathonsatsning på det?
Njaaaa inte bästa kombon. Lite stressande helt ärligt. Joggade 60 minuter i måndags men sen dess har jag inte tränat och när jag inte tränar påverkar det mitt humör mycket. Jag behöver träningen för att vara en pigg och glad människa. Jag behöver det sååå mycket!
Hursomhelst. Idag promenerade jag en liten sväng med Wilmer i vagnen. Tog några joggingsteg och fick en längtan i kroppen. Jag vill springa. Jag vill krossa det där jäkla loppet och springa över mållinjen och känna att jag GJORDE DET!
Såklart jag inte ställer in! Jag kör vidare med träningen så fort bacillerna är borta. Jag måste bara lära mig att hantera lite motgångar. Inte gräva en grop och vara redo att hoppa i så fort vägen blir lite krokig.
Snart 10 veckor gjort av träningsprogrammet. Det längsta någonsin jag följt en plan. Bara det är ju värt en applåd!
Jag vägrar ge upp för lite höstmörker och rassel i halsen, jag kör vidare! Tjohoo!
