Ojojoj idag gjorde jag något jag inte riktigt vågat mig på tidigare. Jag krossade min löpgräns på 10 km och sprang hela 12 km. Det bästa av allt, jag stannade inte till en enda gång. Tänkte knyta om skon ett tag när den störde psyket lite men vägrade typ stanna så bestämde mig för att den dög som den var och då kändes den inte konstig längre. Hjärnspöken kan man få under en löptur, många sådana.
Allt gick över förväntan bra. Jag sprang i ett tempo som jag kände att jag skulle kunna hålla länge. Ett prattempo där jag knappt var andfådd. Det var skönt. Jag lyssnade på ett helt avsnitt av Träningspodden och hann även med några bra låtar på slutet. 1 h 15 minuter tog det mig att ta mig runt 12 km. Lugnt och fint utan obehag.
Det gjorde inte ens ont. Ja tills jag stannade, då kände jag mig stel i benen och mina knän på en gång men inte alls så farligt trött ändå. Jag är mycket tröttare när jag sprungit 5 km för då har jag ett betydligt högre tempo.
Summan av detta är att jag vill ha mer. Tänk om jag kan springa ännu längre nästa gång? Kanske jag ska ge mig på 15 km? Det känns otroligt bra att kroppen klarar detta och jag ser det som ett kvitto att styrketräningen på gymmet ger resultat. Min kropp är stark och kan vara i rörelse länge utan smärta. Superduper!!!
Har jag några löpfrälsta följare? Hur har ni lagt upp det när ni velat springa längre och längre? Hur många kilometer har ni ökat med?
Berätta gärna och kom med tips!
Bild från i förrgår på Nydalasjön som var en del av dagens runda. Så glad att jag har så fin natur utanför knuten.
