Idamik

Jag har funderat ett tag på detta inlägg. Det kommer bli personligt och mina innersta tankar kommer jag att dela med mig av, några av dem iaf.

Ni som har följt mig i några år vet att jag brinner för träningen och att hjälpa, inspirera andra till träning och rörelse. Det känns som mitt kall i livet.

Innan jag fick barn utbildade jag mig till PT, körde igång med att jobba på gym och sen även med eget företag. Värsta energiboosten och egokicken. Det gick strålande. Allt rasade på i ett väldigt tempo. Jag blev gravid och insåg att jag behövde jobba på förskola igen för att få en rimlig mammapeng samtidigt som orken inte räckte till dubbeljobb under graviditeten. Så jag pausade PT-jobbet.

Vi flyttade upp till Umeå, Wilmer kom till världen och allt var bara så fint. Förutom mitt mående. Jag mådde ganska dåligt hans första år. Såhär i efterhand kan jag verkligen se det mer tydligt. Jag var inte mig själv på många plan och det var framförallt min viktuppgång som fick mig att må dåligt. Min kropp samarbetade absolut noll. Efter ett år av tårar, kämpande och allmänt deppigt mående tog jag tag i saken och gick till vårdcentralen för att kolla upp hur kroppen egentligen mådde. Hade sån tur att träffa en bra läkare som direkt kollade mina sköldkörtelvärden, tog mig och mitt mående på allvar och konstaterade att jag fått Hypothyreos. En sköldkörtelsjukdom som i princip slagit ut ämnesomsättningen och förmodligen var anledningen till mitt mående i stor utsträckning.

Jag fick medicin och hoppades att allt skulle bli som vanligt. Dock kommer aldrig en medicin kunna ersätta en sköldkörtel som inte funkar men medicin kan mildra symptomen och hjälpa till med måendet så gott det går.

Dessvärre var min självkänsla i botten, jag hade tappt all tilltro till att jag kunde jobba i träningsbranschen. Jag såg ju långt ifrån vältränad ut. Hur mycket jag än tränade hände inte så mycket med min kropp och mina synliga muskler var ett minne blott.

Men ju längre tiden gick efter första barnet desto mer kom glöden och längtan tillbaka. Jag tog mig i kragen och hörde av mig till USM här i Umeå för att se om det fanns något behov av instruktörer till pass. Det fanns det och jag fick snabbt förtroendet att hålla pass med gyminriktning, riktigt kul! En nytändning. Dock alltid med en djävul i bakhuvudet att ”undrar vad folk tycker, jag ser ju inte tränad ut”.

Jag fick fin respons från folk som tränade på mina klasser och jag växte lite till. Kroppen började samarbeta mer och mer och det tog ungefär 3 år efter att W kom till världen som jag kände mig någorlunda stark igen.

Efter några månader blev jag gravid igen och viktuppgången började smyga sig på, igen. Inte lika mycket som första gången men jag kände att nu drar det iväg. Och där sjönk självkänslan som en sten. Jag var tillbaka till den där värdelösa känslan. Visste att detta inte är något som kommer ”rinna av mig när jag ammar”.

Jag tränade mig återigen igenom en graviditet, hade turen att må bra, kunna promenera, röra på mig och vara aktiv. Hade inga särskilda cravings utan åt ganska normalt. Ändå stack kilona iväg och mina tankar också.

Även denna gång envisas kroppen med att sparka bakut. Märta är nu 9 månader. Jag testar mig fram (i samråd med läkare) för att hitta rätt medicinering för att kunna må så bra som möjligt.

Denna gång är dock psyket starkare och jag har vågat hoppa. Jag har hoppat rakt ut och tänker följa mitt kall och min passion för att träna andra. Jag har tagit mig an rollen som Personlig tränare igen och jag tänker övervinna mina elaka tankar. Jag vet att jag är riktigt bra på träning och allt däromkring. Jag kan hjälpa, pusha, stötta andra att utvecklas och jag är kunnig, påläst och har en stor erfarenhet i att möta kvinnor i olika delar i livet för att hjälpa dem med träning. (Japp jag vill inrikta mig helt mot kvinnohälsa.)

Jag tänker härmed strunta i att jag i dagsläget inte ingår i normen för hur en PT ”ska se ut”. Jag jobbar stenhårt för att bli en starkare, bättre version av mig själv för jag vill absolut känna mig hälsosam och vara viktstabil på en vikt som får mig att må bra. Där har jag en lång väg kvar att vandra men jag har inga ambitioner att jag måste ner till en vikt som jag var på innan jag fick barn. Det är orimligt. Jag försöker idag ha rimliga krav på mig själv, tillåta mig att landa och ge mig själv extra återhämtning där det behövs och släppa all prestige. Det handlar inte om att vara snyggast, starkast och bäst. Det handlar om att må bra och kan jag hjälpa en endaste person till bättre välmående är jag glad. Inklusive mig själv ❤️

Så vart vill jag komma med detta? Jag vill att du ska våga släppa sargen, våga följa din dröm oavsett vilka hinder som kan tänkas stå i vägen. Bara du vågar så kan många dörrar öppnas. Och skulle något gå tokigt, vad är det värsta som kan hända? Förmodligen inget superallvarligt.

Förhoppningsvis kan vi hjälpas åt, hitta igenkänning och peppa varandra om vi börjar dela med oss!

Jag har fina vänner, kollegor och framförallt min lilla familj som stöttar mig. Så tacksam för det!

Nu kör vi höst 2020, mer peppad än någonsin ???