Förra helgen gick Tjejmilen 2017 av stapeln. Året innan sprang jag loppet eftersom vi gett det till min syster i present. Jag hade knappt förberett mig. Wilmer var 11 månader och efter graviditeten hade jag sprungit väldigt lite. Jag tänkte ju dock att jag kunde springa på som förut. En mil kan man ju härda lixom. Bara springa på. Det gick sådär. Tidsmässigt var det ingen katastrof men jag mådde jättedåligt, var totalt slut vid 5 km pga för snabb start. Väl i mål ville jag kräkas. Aldrig mer springa och jag skulle framförallt aldrig mer springa Tjejmilen. Alltså ALDRIG mer.
Efter förra årets lopp. Glädjen infinner sig ju dock alltid när en medalj hänger runt halsen 😉
I år skulle syrran springa. Det sammanföll med att vår brorsson i Uppsala skulle döpas. Tjejmilen på lördagen och dop på söndagen så vi skulle köra ner redan på fredag. 1,5 dag efter vi kommit hem från Rhodos.
I och med min marathonsatsning som jag gör följer jag ju ett löpprogram. Enligt det skulle jag springa mitt långpass förra veckan på 45 minuter. Planen var att det skulle springas i Uppsala. Någonstans i bakhuvudet fanns Tjejmilen. Skulle syrran åka in till Stockholm och ha en rolig löpupplevelse med tusentals andra tjejer och jag skulle springa mitt pass ensam i skogen i Uppsala? Nej men nej. Det kändes ju sjukt tråkigt att inte hänga på.
Påvägen till Uppsala på fredag eftermiddag. Typ vid 17-tiden fick jag svar från min fina vän Bea som lyckats lösa en startplats till mig. Jag fick lite lätt panik men det kändes ändå så himla roligt. Wow nu kör jag! Ett träningspass på Djurgården med massa grymma brudar. Kan ju bli ett minne för livet. Och det blev det.
Taggade upp innan loppet med mina fina vänner som kom och hejade.
Jag har aldrig njutit så mycket av ett lopp. Jag hade inga som helst krav på mig att jag skulle springa snabbt eller prestera på topp. Jag ville ha ett bra långpass i ryggen samt en rolig upplevelse. Jag njöt av den vackra naturen, vattnet, kanalen, de fina husen, byggnaderna. Tänkte tillbaka på alla gånger jag promenerat med mina förskolebarn på Djurgården. Bara sprang på och lyssnade på bra musik. Jag höll ett lugnt tempo i början och öka på mer och mer i slutet. Jag hade turen att ha två av mina bästa vänner vid 8 km som hejade på. Då ökade jag lite för mycket. Fick sänka tempot lite för att orka sista backen upp mot målet sen var det bara att spurta i mål. Så härlig känsla! Jag mådde toppen efteråt. Lyssnade på de grymma artisterna som sjöng. Peppades av atmosfären och kände att jag vill köra igen nästa år.
Det var en riktigt rolig upplevelse. Tiden som för mig var helt oviktig blev lustigt nog precis samma som förra året. Dock med en enorm skillnad. Förra året ville jag självdö efter mållinjen, fick gå flera gånger under loppets gång. Detta år gick jag inte en meter och sjöng och dansade efter målgång. Fantastisk skillnad och det får mig verkligen att tänka på att för mig är lopptider inte värt något. Upplevelsen är allt.
Sååå tack till mig själv som lät mig njuta längs vägen och tack för att jag vågade köra trots att jag inte förberett mig specifikt för milen. Tack även till min syster Anneli som alltid är peppig och rolig att hänga med. Tack till bästa Bea som löste en plats till mig. Tack till Sportamore som styrt upp bästa Tjejmilen någonsin. Tack till alla glada, härliga och grymt duktiga tjejer som var på plats och spred glädje och kämpade på så otroligt bra.
Tack tack tack!
GIRLS GIRLS GIRLS!
