Till helgen smäller det, eller det har väl småputtrat igång ganska länge nu. Det verkar inte vara lika viktigt det här med att man inte skall/får/bör ställa fram adventsstakar, stjärnor och kalendrar förens första advent. Visst var det väl lite viktigare förr? Jag vill minnas att vi hemma hos oss hade någon form av julstämningsstegring som kändes väldigt välhållen. Man hade till och med koll på -Ni vet det där huset som typ ställer fram adventsstaken skittidigt. Julstämningen skulle liksom inte skena iväg utan man stegrade långsamt i etapper.
1:a advent med stjärnor, ljusstakar och att tända första ljuset var startskottet och sen fick man lite mer och mer för varje helg för att toppa lagom till julafton. Dagen som så ohotat var den absolut roligaste på hela året. Jag minns det så stort så att man liksom inte riktigt ens kunde sätta ord på det, och längtan till den var enorm. Var det för att allt var stort när man var barn, var det den långsamma upptrappningen, var det klapparna eller antagligen en mix av allt?
När vi gick upp på julaftons morgon så låg det alltid en julklapp till mig och min syster under granen. (Förutom de år som min hund Mozart åt upp dem.) Man fick bara öppna dem tillsamman, och var alltså tvungen att vänta på sin sjusovande syrra. Hon som var hur slapp som helst och säkert sov till typ 08.00 eller något sådant. Hon fick sätta en tid som var det absolut tidigaste som jag fick storma in. Så jag minns att jag något år fick lösa det problemet genom att ställa om hennes klocka. Minns inte vad hon sa dock när hon fattade det. Allt detta för att få kolla under granen, där det kunde ligga ett paket. En gång hände något som nog är min största godisupplevelse. Vår pappa jobbade på Ica, och hade väl fått lite godispåsar från leverantörer eller om det var en julgåva från butiken. Det låg i alla fall en liten jutesäck fylld med godispåsar under granen. Mitt barnminne säger att det var typ huuuur mycket som helst. Det här var ju på tiden när man köpte lösgodis i styck bitar. Kan jag få 1 st sur bumling, 2 st lakrits båtar, 2 nappar och en kolarem tack! Sen var den lilla påsen full och veckopengen slut. Så med andra ord behöver det inte ha varit så mycket godis i den där påsen, känslan var i alla fall obeskrivlig.
Allt detta vill jag ju ge till mina barn, liknande upplevelser, minnen och känslor. Fast jag vill ju inte tro att det är godis, prylar och klappar som är lösningen. Kanske det räcker med traditioner? Visst är det en fin tanke, att det vi gör nu kanske är början till en tradition som våra barn skall minnas. Och tro inte att det måste vara stämningsfullt eller enligt julregelboken. Jag tror precis vad som helst kan bli en mysig tradition. Tänk på 1:a advent så började vi alltid morgonen med att leka datten och skrapa triss – och då känner man att det verkligen snart är jul!
Den här 1:a advent skall vi ha stort pepparkaksbak med kompisar och barn, vilket väldigt gärna får bli en stående tradition framöver. Igår bakade vi scones med smak av kanel och honung, och kom på att vi gjorde det även förra året när vi tände första ljuset. Det kanske kan vara en bra tradition?
Grahamsscones med honung & kanelmos
- 2 dl vetemjöl
- 2 dl grahamsmjöl
- 1/2 tsk salt
- 2 1/2 tsk bakpulver
- 1 dl äppelmos med kanel (eller mos + lite kanel)
- 2 msk honung
- ½ dl olja
- 2 dl filmjölk eller mjölk
- grahamsmjöl till utbakning
- Blanda mjölsorterna, salt och bakpulver i en bunke.
- Häll i olja, honung, mos och filmjölk. Arbeta raskt ihop till en deg.
- Degen skall gå att arbeta med vara ganska lös.
- Skopa upp bitar och forma dem till bullar med mjölade händer.
- Lägg dem på bakplåtspapper eller papprad plåt. (Har man bakstenar så använder man inte själva plåten) en papprad plåt.
- Blanda lite fil och äppelmos och pensla på bröden.
- Grädda mitt i 250 grader varm ugn, 10-12 minuter. Låt svalna lite.
Mer scones hittar ni här.
Senaste kommentarer