Söndag kväll och jag har landat i soffan efter en lång helg bestående av nästintill enbart träning! Jag har varit dålig riktigt på att uppdatera, men helgen har vart helt fullbokad med aktiviteter.
I torsdags begav vi oss mot Göteborg för att hinna ner till invigningen av BARRY´S Göteborg. Kvällen blev otroligt lyckad med massor av folk, mat, smoothies och svettiga träningspass! Så kul att träffa så många göteborgare som man annars aldrig springer på! Vi stannade kvar över natten men begav oss tillbaka mot Stockholm redan morgonen efter. Vi såg till att komma upp i god tid för att hinna med det tidiga morgonpasset på Barrys och en stor hotellfrukost innan det var dags att lämna götet för denna gång.
På lördagen körde jag mina tre morgonklasser på BARRY´S Sthlm. Jag hade så mycket energi efter dagen nere i Göteborg, samt att jag tagit fram en helt ny spellista. Så jag längtade verkligen till att få kliva in i röda rummet och köra dessa pass! Skulle nog kunna säga att jag nästintill var övertaggad, eftersom jag till och med bjöd på sång, vilket jag inte borde göra. Ingen vill höra mig sjunga, tro mig 😉
Idag startade jag dagen med ett eget pass nere på gymmet innan jag hade mina tjejer inbokade. Tre PT-pass senare så har jag nu landat hemma i soffan och ska snart laga middag.
Och det var då det slog mig, hur tacksam jag är att livet rullar på nästintill precis som vanlig, utan att jag hinner reflektera över att jag samtidigt håller på med mitt livs största projekt. Jag skapar en liten människa samtidigt som min kropp låter mig göra allt det här. Är inte kroppen helt otrolig?
Min största rädsla när jag först blev gravid var att jag inte längre skulle kunna göra det jag älskar. Jag är en person som gillar när det händer saker runtomkring mig. Det står sällan, förmodligen aldrig, helt still hemma hos mig. Jag har idag tre arbeten som jag kör, en heltidstjänst inom fastighetsbranschen som konsult, personlig tränare och grupptränare. När jag fick reda på att jag var gravid tänkte jag, oj, såhär kommer jag förmodligen inte kunna fortsätta så länge till. Jag hade rädslor över att min kropp inte skulle vara så stark som den har varit. Att jag skulle uppleva smärtor eller svagheter av graviditeten. Och visst, kroppen har absolut förändrats, och jag tränar inte likadant som jag gjort tidigare, men min kropp följer med i de anpassningar jag gjort, och svarar riktigt bra på dem. Den tillåter mig att fortsätta med det som jag brinner för, samtidigt som jag skapar en liten människa. För mig är det helt fantastiskt och har skapat en stor beundran över min egen kropp. Jag är stolt över vad den går igenom, utan att klaga mer.
Någonting som jag också var rädd för i början var hur jag skulle må mentalt över den kroppsliga förändringen jag stod inför. Hur kommer det kännas att se sig själv i spegeln med stor mage? Hur kommer det att kännas i kroppen av att gå upp så många kilo på så kort tid? Hur kommer hormonerna påverka mitt humör? Kommer jag klara av det mentalt?
Och just det här är kanske det mest fantastiska, men inga av dessa ovanstående frågor har varit ett problem. Faktum är att jag är så stolt över min kropp, över min putande mage, min navel som ”ploppade ut” redan runt v 13 och + kilona på vågen. För det är en galen, men väldigt fin, resa man gör. För varje vecka som gått så har någonting nytt kommit upp. Till en början var jag mest fascinerad över min lilla putande kula, som jag då tyckte var enorm, men nu inser att den knappt syntes! Sen kom det stora ultraljudet och vi fick veta allt det är en tjej där inne, och att hon ser ut att må bra. Där blev allting helt plötsligt lite mer verkligare. Sen kom stadiet då sparkarna började kännas, och vilken känsloresa det varit. Wow, det är faktiskt någon där inne som är med mig överallt jag går. Som ständigt påminner mig om att vi numera är två, jag är aldrig ensam. Och till fasen där jag är just nu, då jag börjar känna mig något otymplig. Vissa kvällar vet jag inte vart jag ska ta vägen pga alla sparkar och känslan av att jag aldrig kan varken sitta eller ligga skönt utan att få andnöd! Men samtidigt som denna otympliga känsla härjar, så börjar en känsla av lugn att infinna sig, för jag vet att vi nu är i slutfasen, att hon snart ligger här utanför och sparkar istället. Och den känslan, är nästan läskigt magisk. Jag vill just nu bara börja ”boa” och längtar tills flytten är gjord (som påbörjar här nu i mitten av september), så att jag äntligen får börja förbereda för den här lilla tjejens ankomst!
Graviditeten är med andra ord en så vacker och spännande resa, så oron jag hade i början över de kroppsliga förändringarna jag skulle genomgå, inte längre existerar. Istället har det skapats en enorm respekt och beundran för min egen kropp och vad den kan åstadkomma. Känner ni andra mammor igen er?
Jag vet med mig att jag haft en väldigt smärtfri graviditet, och att det finns många där ute som upplever sin graviditet mycket tuffare än vad jag gör. Så jag känner en stor tacksamhet för att jag har haft turen och få en så pass lättsam graviditet som jag haft. Jag hoppas att de flesta av er andra också får känna likadant, och kunna fortsätta med det som ni brinner för i er vardag, samtidigt som ni njuter av graviditeten. För mig blev det en riktig tankeställare, och en känsla av uppskattning, när jag kom hem från gymmet idag och inser att det är ytterst små förändringar jag behövt göra gällande min.
Nu till veckan kliver jag in i vecka 32, vilket innebär att det idag bara är 65 dagar kvar. Om hon håller tiden det vill säga 🙂 Hur kan något kännas så nära, men ändå så långt bort? 🙂
Ha en fin söndagskväll! <3
