Lina Spansk

Nu var det längesen jag uppdaterad här, men det har haft sina anledningar, jag har genomgått den första trimestern och sakta men säkert börjat inse, att jag ska bli mamma! <3

Jag är just nu i v.16 av graviditeten och jag mår jätte bra! Jag har bra energi, har hittat tillbaka till träningen, klarar av mina arbeten precis som vanligt och börjar nu bekanta mig med tanken att jag faktiskt ska bli mamma. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att det är mig själv jag talar om, när jag använder uttrycket ”jag ska bli mamma”. Ibland kommer jag på mig själv, med att känslan att jag pratar om någon annan. Som att jag berättar att en nära vän eller så ska bli mamma, märklig, men fullt naturligt antar jag. Det är en stor roll man ska hoppa in i, och jag tror man känner det först när lilla pyret är ute. Man kanske behöver lite tid även efter för att förstå, nu är jag mamma..

Magen har växt tills sig, särskilt de senaste 3 veckorna. Jag har nu en putande bula som jag inte riktigt vant mig vid, mitt framför ögonen på mig. Byxor som jag haft är nu för små i linningen och jag som egentligen inte är en klassisk ”klänningstjej” har nu tvingats vänja mig med det också. Klänning är ju faktiskt riktigt skönt att bära till vardags. Luftigt och ingenting som skaver, tur att det är riktigt sommarvärme i Sverige redan nu i maj månad.

Nu när min energi är tillbaka, är känslan lite att jag vill ta tillbaka dessa 6 veckor som var lite mer kämpiga! Perioden mellan v.6 – v.12 var betydligt mycket tuffare. Jag har många nära vänner som har barn sedan tidigare, så jag visste med mig att första trimestern förmodligen skulle bli lite tuff. När jag tänker tillbaka på den så tror jag ändå att jag klarade mig rätt så bra… Jag har helt klarat mig från illamående, eller nästan helt, när det gick lite för många timmar mellan måltiderna kunde jag känna av lite illamående, men inget allvarligt. Så fort jag fick i mig mat så försvann det. Däremot.. så fick jag uppleva en ENORM trötthet under de första veckor av graviditeten. Jag hade hört talas om det tidigare men man kan inte förstå förrens man upplevt den. Det är en trötthet som inte liknar något annat. Under 6 veckors period fick jag verkligen kämpa med min energi. Jag som vanligtvis alltid är ”i farten” hade nu svårt att fokusera och känna glädje i vardagen, helst av allt ville jag bara krypa ner under täcket och sova. Det blev tidiga kvällar, många långa dagar, men allt detta försvann, tack och lov, då jag klev in i v 12.
Jag kämpade också mycket med mina egna tankar under denna period, shit, är jag verkligen redo för det här, hur kommer min kropp att reagera, hur begränsad kommer jag bli med min träning, hur klarar man av en förlossning, hur ska man orka med flera år av lite sömn, hur ska jag göra med jobbet… ja, det och många fler tankar var det som snurrade i mitt huvud under dessa veckor. Jag kunde också gå från glad till nedstämd på bara någon minut. Helt plötsligt var jag världens minsta människa som bara behövde krypa upp i Kevins famn och bli klappad på huvudet.. haha, ja herregud, när jag tänker tillbaka på det så var det riktigt rörigt där i början med allt som florerade i huvudet. När jag klev in v 12 kändes det lite som att ”jag fick tillbaka livet”, jag blev mig själv igen, humörsvängningarna försvann, och energin kom tillbaka! Just nu i skrivande stund känns det nästan som att jag har mer energi nu än vad jag hade innan jag blev gravid. Jag städar hemma, rensar garderober, lagar mat, tränar, jobbar.. ja allt känns just nu så enkelt, och glatt 🙂

Vi vet fortfarande inte om det är en kille eller tjej som gömmer sig där inne, men inom loppet av några veckor ska vi på nästa ultraljud, och då kommer vi försöka få reda på det! 🙂 <3 Jag är så förväntansfull och ser fram emot att äntligen se vårt lilla Blåbär igen.

Blåbär har blivit ett nickname för det lilla pyret. Det känns lättare att ha något att kalla den. Blir lite verkligare på något sätt. Lilla blåbär, jag längtar. <3

Bild på blåbär i v.12 då vi gjorde första ultraljudet ❤