I samband med att jag flyttade bloggen (HURRA! Nu är alla gamla inlägg på plats!), hittade jag gamla bortglömda utkast. Sådana inlägg som väntat på publicering eller aldrig var menade att publiceras. Samtliga skrev jag mitt i mörkret. Det mörkret som vi befann oss i när vi inte visste om Tomas cysta i sköldkörteln var cancer eller inte.
Jag läste dom nu. Och känslostormen kom åter. Tänk att vi tog oss igenom det. Att vi inte gick sönder. Eller jo, det gjorde vi till viss del. Det är först nu som jag kan känna att orken börjar komma tillbaka.
Det var hösten 2017. Lo skulle fylla ett år och Tomas hade upptäckt en svullnad på halsen. Efter första biopsin var det oklart vad som fanns i cystan. Och veckorna från första läkarbesöket i september, till operationen i början av december är bara ett ända långt minne av mörker. Han opererades, vi var alla omtumlade. Sen plusade vi oväntat med Zoé i april, ett namn vi valt som hyllning till just livet. Livet efter mörkret.
Så jag tänkte att det ändå kan vara nyttigt att publicera de enstaka utkasten. Mitt mörker. För allt är inte guld och gröna skogar.. Och kanske kan det hjälpa just dig, som kanske är påväg in eller redan befinner dig i mörkret, att se en liten gnutta livsljus.
26 oktober 2017
Det bara slog ner i mig. Fasa. Skräck. Sorg. En faslig massa ”tänk om”.
Det hände påväg hem från affären.
Jag hade lämnat Oliver på skolan, tog Bobo på promenad, Lo i vagnen. Jag skulle handla allt vi behöver inför helgen. Mina föräldrar kommer ikväll, för att fira Lo i helgen, och det är skönt att slippa handla när de är här. Halvvägs hem började tårarna rinna. De gick inte att stoppa. Och de slutade inte. Jag har hållit ihop så länge, det går inte längre! Jag smsade med Jessica, försökte ringa Aja.. Snyftningarna blev till hulkningar..
Väl hemma ringde telefonen. Aja. Tack och lov.
”Jag bröt ihop. Jag vet att jag borde vara stark, men nu när jag är själv bröt jag ihop!”
”Du får det!” Svarade hon. ”Det är väl bra om du får ur dig det!!”.
Under samtalets gång släpper den. Den enorma klumpen i bröstet. Jag kan andas igen. Men tankarna snurrar. Jag trycker ner dem i mitt inre mörker. Inte nu! Inte sen! Vänta på provsvaren…
Men tänk om han är allvarligt sjuk? Tänk om det är cancer? Jag måste vara stark… klumpen måste ner…
27 oktober 2017
Vi hade hoppats på provsvar nu. Idag, eller allra senast på måndag. Men T ringde för en timme sedan, en sköterska från Karolinska hade ringt och meddelat att han behövde komma in på ny biopsi. Läkaren hade inte lyckats få ut tillräckligt för att analysera i måndags.
Så vi får åka in igen på måndag. Tillsammans. All denna väntan rör om i mörkret inom mig. Skrämmer. Skapar oro.
Hans blodprov kom tillbaks utan att de kunnat se något. Inga tecken på att lymfsystemet är påverkat på något vis.
Om vi har tur är det bara en vätskefylld cysta. Men samtidigt hade läkaren på VC pratat om att han, när provsvaren från biopsin kommit, ska remissa vidare till ortoped. Så uppenbarligen gör de bedömningen att de behöver operera något…
Mörker… vik hädan!
28 oktober 2017
Jag lyckas inte kväva de mörka tankarna. Oron gnager konstant och jag har känt mig avslagen vid dagens 1-årskalas.
Det var mysigt på alla sätt och så. Mina föräldrar, Tomas föräldrar, hans syster och våra barns två tonårskusiner samt Los gudföräldrar med barn var här.
Men jag är trött. Rent av utmattad. Jag sover inte bra. Drömmer mardrömmar, vaknar upp och ligger och tänker. Tomas sover inte heller bra. Han vaknar tidigt och kan inte somna om.
Sedan biopsin i måndags har han haft huvudvärk som kommer och går. Från tinningen och upp i huvudet på ett sätt som han inte är van vid. Som JAG inte är van vid! Han har aldrig huvudvärk. Utom vid influensa, och eventuellt efter en utekväll. Men inte såhär.
På måndag väntar ny biopsi, hos samma läkare. Vi får gå före drop-in-kön eftersom det blev ett dåligt resultat förra gången. Mamma och pappa stannar kvar några timmar extra så att jag kan åka med honom, och barnen kan vara kvar hemma..
Oron gnager. Jag lyckas svälja, men den står mig upp i halsen.
1 november 2017
Vi väntar på provsvar. Tomas blev kallad för ny biopsi då de inte lyckats få tillräckligt med celler, från sköldkörteln, för att säkerställa provsvaren. Vi åkte tillbaks till Karolinska idag, och de tog två omgångar cellprov (2 olika nålstick). Sist var jag inte med honom in, eftersom vi hade Lo med oss. Så vi satt i väntrummet undertiden. Men denna gången tog mormor och morfar barnen hemma så att vi kunde åka in tillsammans. Förhoppningsvis har vi svaren på onsdag.
På vägen hem, i bilen, började vi för första gången prata om vad vi går igenom. Hittills har vi bara ”funnits där” för varandra. En trygg famn, närhet, hålla handen genom sömnlösa nätter. Vi har inte kunnat prata när barnen varit vakna, för vi vill inte skrämma upp Oliver (och trigga hans dödsångest) i onödan. Han är inne i en ny sådan period nu, kring alla helgons högtid..
Jag berättade att jag inte vågat bryta ihop, för att det räcker med att andra runt omkring gör det. Att jag inte vågat göra det i hans närvaro för att jag tänkt att han behöver mig stark och saklig.
Att jag funderat över hur vi ska berätta för Oliver. Vår superkänsliga lilla Ojje-man. Som, utan att veta, redan funderar, gråter och är orolig över hur han ska ta hand om sin lillasyster om mamma och pappa dör.
Tomas berättade att han tänkt på efter-livet. Hur han skulle gå tillväga för att säkerställa att jag och barnen kan bo kvar i huset, klara ekonomin och leva vidare utan honom..
Vi bröt ihop. Tillsammans. Tog långa vägen för att hinna lugna oss innan vi kom hem till barnen igen.
3 november 2017
Jag har gömt mig i badrummet en del, tvättat håret och vikt tvätt medan tyst gråt runnit nerför kinderna. Oliver leker så fint med Lo, håller ett litet öga på henne, och jag är ju bara några steg bort..
Vi hoppas få provsvaren idag, men än har telefonen inte ringt. T har dessutom en jäklig vecka på jobbet, det gör knappast saken bättre!
Jag har missat att ta min levaxin de senaste dagarna. Det, tillsammans med den här psykiska tortyren som all väntan innebär, gör att jag upplever att känslorna ligger utanpå kroppen och bara bultar. Passade på att ta mina blodprov idag, nu när jag ändå missat medicinen. Jag ska till läkaren om 2 veckor så det var verkligen dags.
Jag har börjat läsa. På cancerfondens hemsida. Söker texter och försöker komma till rätta med hur vi går tillväga om det är en tumör. Hur vi förbereder oss själva och framförallt hur vi ska prata med Oliver om det. Jag vet att det är känslomässig tortyr bara det, men jag måste! Jag vill vara förberedd, redo att ge honom det stöd han behöver.
Så jag gråter i badrummet. I hemlighet. För OM vi får ett negativt besked under dagen så har jag redan fällt mina tårar, och är redo att ta hand om mina älsklingar.
5 november 2017
Idag pratade jag med Olivers pedagoger. Berättade hur allt ligger till, vad vi inte vet och vad vi fasar för. Tillsammans la vi upp en plan för hur vi ska kunna fånga upp honom, finnas där, trösta, stötta och prata med honom om allting går åt skogen.
Jag hade även ett samtal med skolsköterskan. Jag fick tips på var vi kan söka hjälp, kurator, kyrkan. Jag kommer att avvakta tills efter operationen och utgången och om vi behöver kommer jag att kontakta vår bröllops/dop-präst (som även jobbat på Livgardet). Vi tycker väldigt mycket om henne..
Sen finns det ett antal publicerade inlägg också:
https://blogg.loppi.se/carroskok/2017/11/06/vi-ser-ljuset-igen/
https://blogg.loppi.se/carroskok/2017/11/28/begravning-jobb-operation-och-radioapan/
https://blogg.loppi.se/carroskok/2017/12/02/saklart-att-det-hander/
https://blogg.loppi.se/carroskok/2018/01/01/gott-nytt-ar-fina-ni/
https://blogg.loppi.se/carroskok/2018/01/15/en-lattnad-och-en-trotthet/
Om du befinner dig där i mörkret, lova mig att lyfta på locket! Prata med någon! Få inte ”pyspunka” för att du stängt allt inne, som jag. Jag tror att utmattningen blir ännu större då, när man låter locket ligga på. Låt inte jobbet komma i vägen för att prata med din bättre hälft/dina föräldrar/din bästa vän. Tryck istället på paus på jobbet, FÖR DET ÄR INTE VIKTIGARE ÄN DIN HÄLSA OCH DITT PSYKISKA MÅENDE.
Och om du vill, finns även jag här. Lämna en kommentar eller skicka mig ett långt mail. Jag lovar att svara! Och framförallt, var snäll mot dig själv!
KRAM!
