För en vecka sedan, på måndagen, var det dags. Återbesök på Karolinska för T. Dagen D…
Vi hade redan bestämt oss för att hela familjen skulle följa med. Beroende på utfallet ville vi att Oliver skulle få det eventuella sjukdomsläget förklarat för sig av en professionell, erfaren och pedagogisk person. Allt detta har T:s läkare, därför kändes det rimligt att möta beskedet tillsammans.
Till vår stora glädje hann T bara in och vända. Barnen och jag kom till väntrummet (vi hade fixat parkeringen) 3 minuter före utsatt tid, men då var besöket redan avklarat! Det var en godartad cysta. Allt är borta, operationen var oerhört lyckad. Hormonnivåerna aningen låga, men det följs upp med ny provtagning om 2 månader. Vi kan slappna av. Det är över.
Nu när det värsta är över, och vi börjat slappna av, kom en ännu tyngre trötthet över oss. Jag, som trodde att vi varit igenom det värsta, inser nu att vi har en lång väg tillbaka innan orken, humöret och sömnkontot är återställt.
Allra helst hade jag velat trycka på paus i livet. Låta alla sova ut, oavsett tid på dygnet, tid för återhämtning och tid för varandra. Man kan ju tycka att vi fått det, iom T:s sjukskrivning och därefter julledighet och lov. Men såhär i backspegeln kan jag enkelt säga att jag inte tillåtit mig slappna av. Längst därinne har det legat och gnagt, även om jag inte förstått det själv.
Tyvärr stannar ju inte livet upp bara för det. Vardagen rullar på, skollämning/skolhämtning, middagar ska lagas, det ska lekas med den minsta, hunden ska rastas, arbete ska skötas och deadlines ska hållas.
Tänk om man bara kunde trycka på paus…
