Det har gapat tyst här. ”Varför?” kanske ni frågar er. Vi har haft en fruktansvärt tung period. Tomas har mått dåligt till och från i ungefär ett år, och för en tid sedan insåg vi att han hade en böld på sidan av halsen. Efter lite övertalning kontaktade han vårdcentralen för 3 1/2 vecka sedan och fick snabbt en akuttid med läkarbesök och provtagningar.
För att göra en lång historia kort så har han genomgått ett antal biopsier, cellprovtagning på sköldkörteln. Det har varit en ångestladdad tid då vi stundvis fruktat det värsta (cancer) och de sömnlösa nätterna har varit många.
I dagsläget ”verkar det vara” en godartad cysta (läkarens ord). För säkerhets skull har läkarna fattat beslutet att remissa honom vidare till endokrin för att eventuellt operera bort den.
Den här tuffa tiden har inneburit att familjen- vårt förhållande, barnen och Bobo varit det enda viktiga. Jag har haft noll energi och intresse i att blogga (eller rättare sagt, jag har skrivit ångestladdade inlägg som allihop ligger i mina utkast, för det har varit mitt sätt att lätta på känslorna, gråta och skriva).
Vi är fortfarande inte ikapp. Vi är utmattade både själsligt och kroppsligt. T känner att han ligger efter på jobbet och jag saknar energi till såväl projekt hemma, som matlagning och mycket annat.
Jag hoppas att energin kommer tillbaks väldigt snart. Just nu tar vi en dag i taget, och jag njuter verkligen av att vara hemma med Lo i allt det här.
”Everywhere I’m looking now
I’m surrounded by your embrace
Baby, I can see your halo
You know you’re my saving grace…”
