Den 28 dec 2012 är en dag jag alltid kommer att komma ihåg men även, 16 maj 2015.
Det har tagit många tårar, mycket svett och finsk SISU för att nu ta mitt första pass med stavarna.
Stavarna jag fick av mina fd arbetskamrater i september 2013 när jag skulle inför operation. Knäprotesoperationen som blev en följd av skidolyckan 2012.
Efter operationen 2013 så har det följt ytterligare en mobilsering och massor av träning senaste året. Det har verkligen varit ett steg fram och två tillbaka.
Förra året i augusti kom även följdskadorna, en fruktasvärt smärtsam hälsporre pga felbelastningarna. Så då var både vänsterknä och höger fot underbehandling, den ena krävde träning och den andra krävde vila. Så varit noga med att träna så knät fått sitt och hälen fått sin vila – tårarna, svettet och tankarna på att inte ge sig har burit frukt.
Äntligen skulle jag få testa stavarna, springa kommer jag aldrig kunna göra. Det sliter för mycket på protesen för att det skall vara värt om jag nu ens skulle klara det muskel- och smärtmässigt. Hur som helst, nu skall jag glädjas över mitt första stavpass.
Var lite ovant, och kändes lite småknäppt att gå omkring med stavarna, men vi förenade nytta med nöje. Jag och en av Tjejerna passade på att prata, uppdaterade oss om livet. Tanten på Runkeeper höll oss uppdaterade om distans och tid. Gud vad jag saknat tanten på Runkeeper (använde alltid runkeeper när jag sprang eller Powerwalkade innan olyckan).
Vi gjorde en paus för att säga hej till grabbarna nere i stugan, sen så var jag ju tvungen att fota en liten vän, en ödla, som höll på bli övertrampad.
Skulle kunna tro att vi var utomlands och inte i en av Stockholms förorter. Svensk sommar är på väg…
4,5 km lyckades vi gå, och passade även på att köra Marias Tabata pass på 8 minuter. Kändes bra att efter duschen ta ett glas alkoholfritt vitt vin i solen, njuta av passet.
Sen kom värken, jäklar vad knät kände av gången, sa ifrån rejält. Tog 2 starka alvedon och gjorde tidig kväll, knät/benet värkte så jag kallsvettades.
På söndagen kändes vänster sida bättre, knät ömmade lite men inte farligt. Däremot tyckte inte hälen alls om min gång, så blev extra plågsam massage och bollrullning, men det var det värt. På kvällen var smärtan nästan helt borta. Ja, jag fick träningsvärk i låren och rumpan av passet men det är bara härlig smärta.
Så i helgen blir det nog ett nytt pass med stavarna, ju fortare alla muskler är igång och håller upp protesen i knät desto fortare kommer hälen inte säga ifrån och inte knät heller.
Är lite smärtsamt att bygga upp men helt klart värt allt. Så underbart att få röra på sig, och göra det man älskar MOTIONERA.
#alltid lite till
Senaste kommentarer