I dag har det varit en lång dag på Södersjukhuset. Vi började på dagoperation, där jag lämnade svärfar för att han skulle få en venport inopererad. Den kommer sen sitta ovanför bröstet och underlättar behandlingen. Dom använder porten i stället för att sticka i armen varje gång.
Jag fick inte följa med in utan sa lycka till och gick ner till fiket.
Sjukhusfiket där jag tog en latte och försökte koncentrera mig på något annat. Jag lyckades göra en del av läxorna och skönt att vila tankarna på italienska fraser/verb istället för annat.
Efter ett en timme kände jag att tankarna var någon annanstans och lämnade kafét. Det var som någon annan styrde mina steg så bestämt och jag följde med, till något så otippat som till sjukhuskapellet, eller rummet.
Med Boccelli i lurarna lät jag tårarna komma, inte hysterisk utan med lugn och i min ensamhet. Jag slöt ögonen och försökte tänka positivt, stärka mig med positiva känslor för att orka. Orka att vara starkt och gå in på medicinska behandlingsavdelningen. Jag bävade för den…
Satt med Bocelli i rummet med tårna rinnande i säkert en timme.
Sen gick jag upp hämtade svärfar på dagoperationen, som gått bra. Men trots lokalbedövning hade det gjort ont att få porten inopererad. Och när han säger att det gör ont och till o med tilläts sig ta emot lugnade, då misstänker jag att det kändes.
Hiss D, plan 2, avd 22…
Trots ny kaffemaskin och underbar sköterska vid namn Annicka så ger stället mig rysningar. Jag vet att giftet som svärfar kommer få gör honom bra men det är något visst med stället. Det är som all smärta och all cancer satt sig i väggarna. Det borde stråla hopp, men det krävs allt jag har för att hålla ihop och le. Le va att ta i, jag koncentrerar mig i stället på allt som Syster AW säger. Hon sätter först igång Cytostatika droppet sen berättar hon allt om behandlingen, biverkningar, cortisonet och det vi bör tänka på. Ingen patient är den andra lik och alla reagera olika på behandlingen men…
Vanligt är att man efter behandlingen känner likt influensasymtom med frossa, ont i kropp och leder. Sen finns en massa eventuella symtom som många aldrig känner av alls.
Vi hoppas att det går smidigt.
Jag är glad när vi är klara, klara för denna veckan och säger på återseende om en vecka till Syster AW. Om en 6 dagar skall han ta blodprov, för att dom ska få en blodstatus innan omgång 2/3 i första cykeln som sätts in om exakt en vecka. Sen kommer veckorna förlöpa så vecka 1-3 Cytostatika sen vila vecka 4 sen om igen. Efter 3 cykler (9 påsar med gift in i hans kropp) kommer vi se hur cancern svarat på allt och ännu viktigare hur min älskade Svärfar mår.
Vi lämnar området, köper semlor med hem. Hämtar Sonen i skolan sen fyller vi på kärlekskontot med familjefika och häng i soffan.
Det värmer mitt hjärta när Sonen kryper upp i Nonnos knä som läser ”Den magiska bönan” på både italienska och svenska.
Ti amo per sempre, ti amo.
Senaste kommentarer