Döden är skrämmande för oss vuxna, och för en sjuåring är det otänkbart. Med tårarna rinnande ner för kinden så försöker min älskade lilla kille förstå.
”Vem bestämmer varför dom jag älskar kommer dör?”
Ännu mer tårar rinner på hans kind…
”Jag vill inte att nån ska dö eller ha sån där cancer”
Jag biter mig hårt i kinden för att försöka hålla mina tårar inom mig ett tag till, även om jag säger emot mig själv genom att hålla tårarna inom mig.
”Varför mamma, kan inte elaka människor som startar krig eller är dumma få cancer? Inte snälla” Frågar sonen.
Jag biter hårdare i kinden och försöker på något patetisk sätt förklara att ingen skulle behöva få cancer. Varken dum eller snäll, och man vet inte varför vissa får sjukdomen och vissa aldrig blir sjuka.
”Det är orättvis” hulkar sonen, med tårarna rinnande. ”Jätte orättvist!”
Det gör så ont i min egen smärta att se min lilla kille att vara så ledsen, vill ta bort alla tårar och skynda honom från allt ont. Men vet att det skulle inte göra honom bra heller, man måste visst gå igenom smärta, glädje, sorg och kärlek. Det är visst livet, och ja så jäkla orättvist livet är ibland.
Han lägger ifrån den tårblöta Bamsetidningen, vill inte läsa längre utan vill bara kramas. Innan han somnar så säger han tårögt;
” Om min Nonno dör vill jag aldrig mer åka till Sickla och fika mer. Jag kan inte det mamma, för jag kommer bara bli ledsen och sakna honom. Och om inte mormor blir bra i sin näsa kommer jag aldrig åka till landet mer, för det är Mormors land och där ska hon finnas”
Snälla älskade, det gör så ont att se dessa tårar. Tänk om jag kunde ta bort allt ont, tänk om…
Nu sover min stora kärlek, jag torkade sista tårarna och sen somnade han i mina armar.
Nu kommer mina tårar, min ilska och min frustration.
Fucking jävla cancer, varför varför varför?
Senaste kommentarer