L som i livet, leva, leka och lära

Har under senast dagarna gråtit så mycket så jag fått huvudvärk…

Livet känns så orättvis och just nu känns det som solskenet aldrig kommer till oss?

Men som jag sa till Sonen, släpp ut tårarna dom mår bättre att rinna på kinden än samlas innanför ögonen.

Jag jobbar, jag försöker sköta allt med hem, skola, träning och även min egen träning men känns som man går på autopilot och efter senaste beskedet så brast det. Hur kan allt komma till en familj och under loppet av några månader?

Prostatacancer, som lyckligtvis verkar gått bra. Positivt postitvt!

Bukspottsskörtel cancer som vi nu har både screanat, knipsat och biopsat så nu påbörjas behandling nästa vecka. Ser det positiva att dom vill behandla, måste ju betyda att det är inte total mörk prognos.

Cancertumör bakom näsan, det var det som fick mig att rasera som ett korthus. Jag, min kropp, min själ orkade inte mer – inge mer jäkla cancer i familjen. Jag orkar inte, orkar inte!

Jag har försökt hålla en stark front till sonen och sakligt men på ett mjukt sätt förhålla mig till allt som hänt. Gråtit när han inte ser, och kramat honom extra hårt när han sover – varit min räddning. Men i onsdagskväll fanns det ingen spärr, det blev för mycket och jag tror jag chockade både mig och sonen genom att bryta ihop. Det värsta är nu vill han inte gå till skolan, han håller sig brevid mig som en kattunge som är rädd att kattmamman skall försvinna – och det gör mig ännu ledsnare. Han säger att han har ont i huvudet och halsen, jag orkar inte streta emot. Kanske är det just det han har men tror att det är allt som hänt senast månaderna som tynger honom oxå, vore väl konstigt annars.

Jag har ett förstående jobb så jag har kunnat Vobba (VAB & jobbar hemifrån) så Sonen lägger Lego, tittar på film medan jag jobbar. Jag tar fikapaus och spelar Othello med honom.
På kvällarna har vi krypit upp i soffan och kollat på någon bra tecknad film och myser med en glass. Det håller mig levande, kärleken.

Maken och Svärfar är i Italien för att fixa papper och mycket praktiska saker. Men Svärfar även om han börjar bli väldigt liten, ser pigg ut – så pigg man kan vara med hans sjukdom.

I eftermiddag vet vi mer om tumören bakom näsan, och SNÄLLA om det finns en högre makt som ser mig nu. Snälla snälla  – låt inte mer krossa denna underbara familj. Vi behöver vila och samla krafter.

”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder …”

Den brukade min moster och min mamma läsa för mig när jag var liten och skulle sova, gjorde mig lugn. Jag är inget barn längre men konstigt nog kommer ramsan tillbaka igen och den gör mig lugn.