Hamnade på akuten igen (lördag kväll). Smärtan kom snabbt och intensivt, först stickande som nålar sen som om protesten skulle brinna upp i knät. Låter knäppt men smärtan kom som i värkar. Ont sen som en värk djävulskt ont sen brännande känsla.
Så fort jag lämnat sonen hemma med svärfar kom tårarna…
Tror klockan var fem-halv sex när vi kom in.
Gick väldigt fort in, tog prover och ställde frågor. Förvånad att dom inte ens lyfte kompressen för att se hur operationssåret såg ut.
När alla prover var tagna så rullade dom ut mig i korridoren. Då proverna skulle minst 1,5 timme så skickade jag hem Maken till sonen & svärfar.
Sen väntade LÅNG tid och fullständig osynlighet ute på sängen i korridoren. Har aldrig känt mig så ignorerad!
Vet att det var många på akuten och säkert många svårare skadade än mig men om man ser en ensam patient gråtandes på en bår kan man inte bara ställa frågan eller visa någon värme.
– hur är det, vill du ha lite vatten ….
Ja nåt.
Efter en timme frågade jag (efter mycket viftande till uppmärksamhet) om jag skulle få mina värktabletter som gäller efter operationen eller om jag skulle ringa Maken och be han komma?!?
Efter 1,5 timme bad jag få hjälp att kissa och det var knappt så hon hjälpt mig ur sängen. Sen ignorerad igen!
Efter två timmar frågade jag igen ang smärtstillande och min spruta för undvika propp. Fick då svar att nä jag kunde få penodil typ. Vilket jag i frågasatte pga min lista med medicin jag äter.
Fan jag skrevs ut för 5 dagar sen från en avdelning på sjukhuset kan dom då inte kolla upp och ge mig medicin?!?
Sjuksystern skulle försöka haffa någon av läkarna, och tidsmässigt verkar jag ligga långt ner på listan. Man kan ju tycka att om jag inte har nån infektion i kroppen så f*n skicka hem mig.
Efter tre timmar tog tårarna slut och fortfarande ingen som frågade om jag behövde något att dricka.
Jag kan tycka att när jag vid inskrivningen berättade om min historia infektioner efter alla ingrepp att skulle kunna, men näää.
3,5 timme och jag fick smärtlindring och en mugg vatten. Då hade jag redan ringt Maken som kom in med mina mediciner.
Vid tio bytte dom personal, skönt lite mänskliga och ödmjuka personer.
Efter 5 timmar fick jag komma in i ett eget undersökningsrum, efter en timme vid elva skickade jag hem Maken.
Vänta, och åter väntan med lite avbrott från feber-, och blodtrycksmätning.
Vid ett tiden kom en ST – läkare in, och skickade mig till röntgen?!?!
En timme senare var jag röntgad och så vänta igen.
Klockan tre blev det vintertid, så drog klockan tillbaka till två.
Vid fyra kom ortopeden och berättade att allt var bra utifrån att jag nyligen är opererad. En protes operation går i vågor och antagligen har den ökade träningen gett en kraftig smärttopp. Att jag är öm är naturligt. Ingen infektion och röntgen visade bara att allt var bra. Skulle jag få feber, mer värk, rodnad el dyl får jag komma tillbaka (not. skulle inte tro det…) Tempen under tiden på akuten pendlat mellan 37,3-38.0 men det verkar inte räknas?!
Nytt bandage på ärret sen hem.
Efter 12 timmar på akuten med bara två bananer, lite nötter att äta och litervis med vatten att dricka (Maken tog en vatten flaska med sig) var jag hungrig och trött så skönt att få åka hem.
06.12 tittade jag på klockan sen sov jag.
Senaste kommentarer