Idag varit hos sjukgymnasten igen. Gått en gång i veckan men nu blir det 2ggr/v då min rörlighet är skrämmande dålig. Jag har varit duktig och gjort mina övningar sedan operationen men har antagligen varit för snäll. Krävs visst tårar för att detta jävla (förlåt) knä ska bli rörligt.
När jag kom till Maria (sjukgymnasten) idag hade jag 80 (blöj)/20 (sträck), vilket hon är bekymrad över. Borde vara mycket bättre!
Efter rejält tufft och smärtsamt pass så var vi uppe i 92/20 (lättare sträck) vilket hon var nöjd med.
Själv hoppade jag tårögd och besviken på mig, knät och allt därifrån.
Nu är det hemövningar varje timme till tårar och två träffar per vecka med SmärtMaria som gäller. Måste få upp rörligheten annars blir det shave/knäck operation.
Väl hemma puffade Mamma min kuddarna, gav mig ispåsen och så var det soffläge.
2 omgångar klarade jag övningarna sen blev jag sittande på golvet i tårar. Känns så orättvist, varför just jag och mitt knä. Jag var så glad och mådde så bra att fått igång träning både löpning och skidorna och så smäller det. Hade träningsläger, lopp och härliga månader framför mig när det smällde nu kan jag bara hoppas och kämpa för att jag inte får knäprotes.
Resten av kvällen går i smärtans tecken, blir citadon istället för flera pass. Tårarna har bränt inombords hela kvällen men ser hur ledsen Sonen är för allt så kämpar emot.
Träningsschemat hos SmärtMaria blir tufft och jag är så tacksam att min mamma kan köra mig till henne. Vilket middag jag ska bjuda henne på sen, en riktig helkväll.
Nu är det bara försöka bita ihop!
Vågar inte tänka på Mexico resan, som vi sparat. Tänk om …
Nä fan ska inte ens tänka tanken, jag ska åka även om det blir mer solsemester än jag planerat och önskar.
Å vad jag älskade mina nya skidor och min nya motionsform. Såg fram emot 3 tuffa mil i Tjejvasan men det är ev ett minne blott. Smärtan är både i knät och inombords just nu
Senaste kommentarer