I fredags var det sista avskedet av min Moster, det var känslosamt men fint. Vet att fint är fel ord men hittar inget bättre ord. Var första gången jag var med på en gravsättning och var blandade känslor, men fick tänka på att detta var det hon ville så – sa hejdå Moster M och la ner min röda ros.
Min Moster som jag tillbringade ganska mycket tid hos när jag var liten. Hennes två äldsta barn R och M var mina ”idoler” som jag såg upp till. När solisten i kyrkan sjöng ”Amazing Grace” i kyrkan rann tårna tung på mina kinder och jag blundade – såg bilder på när jag var liten, cyklade runt på gården hos Moster. Busade med mina kusiner. Satt på en sten och bara beundrade mina kusiner och dansade med Moster i vardagsrummet….
Tyvärr umgicks jag inte så mycket med min Moster nu senaste åren, men minnena finns kvar. Önskar dock att jag skulle tagit mig tid och hälsat på henne innan sjukdommen tog hennes liv – denna jäkla hemska sjukdom som stavas Cancer. Men hoppas att hon vet att hon har ett speciellt ställe i mitt hjärta
Villa i frid vackra underbara moster.
Senaste kommentarer