Dygnet har för få timmar eller utnyttjar jag timmarna fel?
Eller är det balansen som är skev?
Senaste veckan har det varit hysterisk, timmarna, dagarna, veckan bara passerade utan att jag knappt hann reflektera.
I natt när jag inte kunde somna om, efter sonens rejäla hostattack och sängbyte, så låg jag och funderade.
Funderade så där som bara vi kvinnor kan, tror jag…
Vill jag stressa genom livet så jag knappt kommer ihåg vilken dag jag gjorde vad?
Och varför var förra veckan hysterisk, eller mer hysterisk än vanligt?
Är det hela Itrim och diet grejen som stressar upp mig?
Är det faktumet att Maken var (är) sjuk och hemma vilket ruckar rutinerna vilken rör till det i livet för mig? JA, JAG är en rutin och kalendermänniska…
Faktum är nog att kombinationen nytt jobb, och en Maken som är hemma (innebär att han både lämnar och hämtar Lilleman) gjorde balansen skev. Gjorde så jag gick upp i högvarv på ett sätt som smällde mig in i väggen 2003.
Jag insåg i natt flera spännande saker, men viktigast av dom alla var att min familj; Maken och Lilleman samt alla rutiner även om det är stressande ger mig ett lugn och en viktig balans i lviet. Så nu längtar jag till Maken och Lilleman blir friska så att livet kan återgår till den vanliga vardagsstressen, för hur sjuk det än låter den ger mig lugn och balans.
Jobbet då?
Maken frågade mig om jag är stressad över nya jobbet/tjänsten. Och visst nytt jobb, nya arbetsuppgifter och större ansvar medför självklart en högre stressfaktor men det är väl själva tjusningen till att man tackar ja till en ny tjänst eller? Jag tillhör ju skaran som faktiskt älskar mitt jobb och har flera underbara kollegor som ger mig härlig positiv energi. Visst har jag ett otroligt stressande och pressande jobb, men med det nya så ser jag bara positiva saker framför mig, roliga saker, utmanande saker, tuffa uppgifter men som mer kommer stärka mig än stjälpa mig.
Men vad jag behöver nu är ordningen och balansen, lämningar & hämtningar från dagmamman. Lekpausen från yrkeslivet med Lilleman framför legolådan eller Wii spelet. Eller få göra figurer i falukorven med Lilleman så vi skojar till vardagsmaten. Sånt som man inte kan sätta ett värde på för det är ovärdeligt för balansen i livet. Så nu väntar jag på att bacillerna ska fly vårt hem och vardagen skall återgå till det normala så dagarna inte flyr iväg.
För så kul och spännande som livet är vill jag inte att det skall kännas att det springer i väg.
Är jag knäpp?
Nä bara en förbaskad lycklig och stressad mamma, fru, syster, dotter, vän, kollega och nu även chef (!).
Skrämmande och otroligt upphetsande på ett galet sätt.
Senaste kommentarer