Niiiniskitchenlife

En fantastisk förlossning?

Sorry! Nu följer ett långt inlägg. Vill du inte läsa om Blondinbellas förlossning och hur det fått många att känna kan du hoppa vidare. Annars fortsätter du läsa….

20131124-073940.jpg
Fredagspodden med Amanda och Hannah.

I morse när jag var ute och gick på min läskiga morgonpromenad hade jag Fredagspodden i öronen. Där tog de upp Blondinbellas förlossning, eller rättare sagt Blondinbellas skönmålning av en förlossning.

20131124-074126.jpg

Som några av er säkert vet blev hon och Odd föräldrar i dagarna. Enligt Blndinbella eller Isabella som hon heter var förlossningen super, på alla sätt. Här nedan kan ni läsa lite av det hon förklarade, HÄR kan ni läsa hela förlossningsberättelsen.

20131124-074234.jpg

Detta fick Hannah och Amanda att bli lite uppretade. Ja att hon förklarar sin förlossning som bara något fantastiskt. Att hon läst spaltmeter och skrämts av det som skrivits om smärtan kring en förlossning men att det inte alls gjorde så ont. Det är väl klart att det gör ont menar Hannah och Amanda. Jag är benägen att hålla med.

Detta är väldigt intressant. Jag förstår nämligen båda parter, på sitt sätt. Jag hajjar att man kan få en fantastisk förlossning på många sätt, men jag förstår också att det kan vara jäkligt irriterande att höra. Helst om man till hälften dog under sin/a egen/na förlossning/ar. Man MÅSTE komma ihåg att det som känns på ett sätt i Blondinbellas muttski – livmoder – maggrop, känns HELT annorlunda i någon annans. Det handlar säker till en viss del om inställning och förberedelse, dock så tror jag att det mesta handlar om individualism rent kroppsligt. Min svärmor har aldrig känt en förlossningsvärk i hela sitt liv. Inte med någon av sina 4 barn. Grattis svärmor, du har nämligen en av vad få kvinnor har, en egenskap att genetiskt inte känna samma smärta som andra. Jag är superfascinerad av svärmors historier kring sina förlossningar. När barnen nästintill fötts i toaletten då hon inte känt en tillstymmelse till värkar osv. Men också ”normala” förlossningar där hon varit på sjukhus, haft ett värkarbete och krystvärkar och sedan fött. Men det har knappt känts.

Jag själv har varit nära döden med dom alla. Med Thedde fick jag en chock när den första värken startade, med Elliot gick allt så fort och jag hade en 2 timmar lång värk utan någon bedövning och sen var han ute, Milo är den värsta av dom alla….jag ville bara bli sövd och efter 21 timmar var han äntligen ute. Jag var riktigt omskakad för att inte tala om Tony. Stackars man. Ändå var det mitt tredje barn. Vi hade gått profylax och jag var väl förberedd och hade sett fram emot denna förlossning. Ändå blev det katastrofont.

Jag citerar ifrån Blondinbellas blogg:

Och sanningen om smärtan då? Det är ju så individuellt. Det gör ont. Ett huvud ska ju ut. Men jag upplever en otrolig överdrift i alla smärtböcker jag plöjt innan det var dags. Överallt stod det att det känns som kroppen slits i tur eller att man vill dö. Jag var aldrig i närheten av att känna så. När det gjorde som allra ondast (när huvudet skulle ut) så tittade Odd och jag på varandra och trots att man vill vråla så bestämde jag mig för att andas tyst ännu djupare och vara ännu mer avslappnad. Det kändes som om jag vann över smärtan, jag lyckades lura den till något positivt.

Hur som helst, jag säger bara wow! Det har stärkt mig och Odd ännu mer som par och jag har bevisat för mig själv hur starkt inställningen kan påverka. Varenda gång en jobbig tanke dök upp (det gör ont, jag står inte ut, det går inte) så tog jag bort den och tänkte ”Jag kan ju det här”.

Det jag tror att många kan känna när man läser det här är att man känner sig lite lite sämre när man gett sig hän och vrålat, att man tydligen inte haft rätt inställning inför sin förlossning eftersom man inte alls kunde hantera de jobbiga tankarna som dök upp. Jag själv skrek i hela rummet: Sööööööv miiiiiiiiig medan jag bet på Tonys tatuerade armar. Jag kände inte alls att ”jag kan det här” fast det var mitt tredje barn jag födde. Smärtan var alldeles för stark och förändrade hela mig som person. Milo vägde 5 kilo och det var full beredskap i rummet när han skulle ut. Jag fick inte alls föda som jag hade planerat då det rådde stor beredskap när man förstod att det var ett stort barn som skulle ut.

Jag säger Grattis till Blondinbella som verkar vara en kvinna som kanske är gjord för att föda barn. Till er som inte är det säger jag, känn er inte sämre för att ni förvandlats till monster och vrålat er smärta rakt ut när ni fött era barn. Inga sätt är de rätta sätten att föda sina barn på. Det enda som är viktigt är att få ut sitt barn levande. Jag förstår att många kan ta illa vid sig när någon berättar om sin fantastiska förlossning, men det gäller att ta det på rätt sätt. Tur för den som får en fantastisk förlossning, det är nämligen ganska få förunnat. Om nu jag inte hade det så fantastiskt så blev det bra till slut, och när han väl kom ut var det så fantastiskt det bara kan bli.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Charlotte

    Jag hör till dom som beskriver min förlossning som helt fantastisk och underbar för att den var det för mig och då tog den 15tim och jag hade nonstop värkar från att mitt vatten gick ala Hollywoodstyle fram till ryggbedövningen (9tim senare), körde mitt eget race när han skulle ut och då utan ryggbedövning, fick sys litegrann men sa ändå dagen efter att jag skulle göra om det vilken dag som helst och det är en av de bästa dagarna i mitt liv! (Hade inte ryggbedövningen tagit så bra hade jag nog haft en helt annan åsikt, men jag hade tur och smärtan försvann och jag kunde fika och knalla omkring)
    Min sambo var helt underbar och förlossningspersonalen lika så, det gör helt klart jätteont och det tar mycket energi. Jag har endometrios och andra smärtor så att värkarna och förlossningen kändes ordentligt, men just upplevelsen och att jag fick träffa vårt barn gjorde att det hela bara upplevdes fantastiskt och ja, till och med roligt (utan att försöka provocera någon).
    Ingen förlossning är den andra lik, inte ens för samma kvinna.Tycker att allas historier är lika viktiga att lyftas fram, såväl solsken som svårare för allas är olika både mentalt och fysiskt!

  2. Tommy

    Ja förlossningar kan vara otroligt jobbiga. Att stå upp vid sångkanten och få handen sönder kramad, och lyssna på ett skrikande fruntimmer. Näee fram med bekväma stolar så man kan sitta vid sängkanten. Lurar med juste musik och kaffe under tiden och inte efter som det är nu. Puh
    Nä skämt åsido så beundrar jag er tjejer som klara av det. Men tanken som slog mej är att det är ju de jobbigaste förlossningar man skrattar mest åt i efterhand. Där tjejen har skrikit ut både det ena och det andra. kallat barnmorskan för hemsheter och kanske även lyckats få en örfil 🙂 Berättelser där man får höra att det hände ingenting allt var klart på en kvart. Är visserligen sköna för föräldrarna inte minst mammorna. men lite tråkiga för åhörarna. 🙂

  3. Helene

    Positiva tankar ger oftare en positiv upplevelse. Jag har haft tre fantastiska förlossningar , kanske provocerande att säga men det var så. 2-4 timmar per gäng och inte så värst mycket smärta och behövde aldrig sys. Det är olika och framförallt olika hur man väljer att se på det. Inte fel att skriva att det var fantastiskt om HON faktiskt upplevde det! svenska jante tycker jag detta inlägg är.

    1. Niiinis

      Men det var väl faktiskt det jag skrev! Jag lyfte hennes uppfattning om hennes egen förlossning, och berättade om hur provocerade människor kan bli av detsamma.

      Så jante vettifan när båda uppfattningar lyfts fram. Provokationen i sig är något helt annat och något jag faktiskt försökte råda bot på genom att man själv inte behöver känna sig dålig eller sämre om man inte fått samma upplevelse.

      Läs i lägget ordentligt nästa gång!

  4. Agneta

    Men ryggbedövning kan ta bort smärtan, jag hade en helvetisk smärta tills jag fick epidural. Efter den försvann all min känsel från midjan och neråt.

  5. annanina76

    Jag hade önskat att jag hade läst om någons förlossning som var fantastisk inför min egen förlossning.
    Jag fick endast höra ” det ena hemska efter det andra” så jag var rätt skraj. Men trots att det blev sugklocka o sydd på Op i 2 h efter så upplevde jag min första förlossning som fantastisk. Fick eda i rätt tid så jag kände knappt värkarna under flera timmar.
    Men min andra förlossning kan knappast sammanfattas som fantastisk. Igångsatt med värkar non stopp i 5 h. En snedstucken Eda i ryggen vilket gjorde mig så dåligt i flera veckor efter. Fy sjutton! Tacksam att min första blev toppen annars så hade jag nog nöjt mig med ett barn.!

    Jag tror att i blondinbellas fall så spelar nog åldern in också. Det sägs väl att yngre mammor har lättar förlossningar…
    Sedan inställningen till det också, mental inställning , smärtkänslighet osv.

    En sak vet vi till 100% och det är att vi alla upplever våran förlossning olika. och att jämföra sig med någon annan som fött ska man inte göra.
    Föda barn är det häftigaste som jag har gjort…men glad över att jag har gjort mitt på den fronten : )

  6. Marie

    Jag förstår att det kan vara provocerande med fantastiska förlossningsberättelser när man själv gått igenom en svår.
    Men jag tycker också att det är viktigt att de kommer fram. Jag var livrädd när jag väntade mitt första barn då folk bara berättade hemska historier för mig. Jä**a skrämselpropaganda folk omkring mig höll på med.
    Nu tillhör jag ju dem som faktiskt fick fina och lätta förlossningar. Andades fram mina bebisar utan nån smärtlindring, inte ens lustgas, på tre timmar vardera. Men gud vad rädd jag var innan min första!

    Tänk om folk, som jag inte ens bett om att berätta sina historier, kunde låtit bli att berätta. då kanske jag hade kunnat njuta lite mer av min första förlossning.

    Förlåt, men förstår ni hur jag menar? Om alla, även jag, dämpar sig lite så kanske gravida inte behöver lida av förlossningsrädsla innan de ens har upplevt en förlossning.

    1. Niiinis

      Vet du hur jag tänkte? Jag tänkte att det var bra att alla berättade hur hemskt det var. Då kunde jag förbereda mig på det värsta och kanske känna att allt var lättare när det inte var så hemskt som alla hade sagt. 🙂 Konstig va? 😉

  7. Svahnholmen

    Grattis till sängen förresten!! Älskar dina långa inlägg!! Tycker du skriver bra och reflekterande! Åh vad förlossningshistorier kan provocera. Läste också Blondinbellas berättelse och kände att vilken lycka för henne att hon fick en så fin förlossning! En sådan som jag tror alla önskar sig! Sedan är det nog så som du skriver att alla är olika. Min farmor fick 7 barn och sa att hon hade kunnat tänka sig att föda barn till hela byn! Förlossningen var ingenting för henne. Min första förlossningen var en segdragen historia som tog 12 timmar med massor av smärta och all tänkbar bedövning och dåliga hjärtljud hos bebisen. Min andra gick på några timmar med endast lustgas och det var nästa så att bebisen ”pluppade ut”. Men för min del var jag mer mentalt förberedd andra gången, hade gått på gravidyoga och vattengympa för gravida som gav mig många fysiska och mentala hjälpmedel att hantera förlossningen andra gången. Första gången motarbetade jag min kropp, hjälpte den inte på vägen. Men det är nog viktigt att komma ihåg att alla är olika och hanterar smärta på olika sätt. Ingen förlossning är ju bättre eller finare än någon annans, det viktigaste är ju att man får ut en levande bebis!!

  8. sofia208

    Jag tycker det bara är att gratulera henne om hon har haft en sådan fantastisk förlossning och som du skriver måste upplevelserna vara väldigt individuella. Jag har inte fött barn så jag har inget att jämföra med, men alla förlossningar verkar vara väldigt olika så om en kvinna får en fantastisk förlossning tycker jag att man kan vara glad för hennes skull 🙂

  9. JH Orka

    Kanske Blondinbella kunde användt orden: ”min upplevelse” och ”jag” lite mer istället för att generalisera förlossningar. Själv har jag fött med kejsarsnitt första gången efter ett dygn med stormvärka, i ett morfinrus. Förlossning nummer två tog fyra dagar. Nope, jag överdriver inte! Onsdag eftermiddag till lördag kväll. Jag är definitivt inte gjord för att föda barn, men dom är nu i efterhand värd all smärta. Även om jag inte vill göra om det då det var mycket jobbiga upplevelser i förlossningsrummet.
    Som sagt….lite mer ödmjukhet inför allas upplevelser o känslor vore väl att föreslå.
    Ha en fin spadag! 🙂

  10. Anonym

    Jag har oxå reagerat på att hon använde sig av ordet fantastikt. Då jag inte heller tycker förlossningar är såå fantastiska. Men denna tjej verkar ju ha ett jävla fokus och motivation. Och de är kanske fokus vi andra ”vanliga” människor ska inrikta oss på. Vad vet jag…