Niiiniskitchenlife

Sorry! Nu följer ett långt inlägg. Vill du inte läsa om Blondinbellas förlossning och hur det fått många att känna kan du hoppa vidare. Annars fortsätter du läsa….

Fredagspodden med Amanda och Hannah.

I morse när jag var ute och gick på min läskiga morgonpromenad hade jag Fredagspodden i öronen. Där tog de upp Blondinbellas förlossning, eller rättare sagt Blondinbellas skönmålning av en förlossning.

Som några av er säkert vet blev hon och Odd föräldrar i dagarna. Enligt Blndinbella eller Isabella som hon heter var förlossningen super, på alla sätt. Här nedan kan ni läsa lite av det hon förklarade, HÄR kan ni läsa hela förlossningsberättelsen.

Detta fick Hannah och Amanda att bli lite uppretade. Ja att hon förklarar sin förlossning som bara något fantastiskt. Att hon läst spaltmeter och skrämts av det som skrivits om smärtan kring en förlossning men att det inte alls gjorde så ont. Det är väl klart att det gör ont menar Hannah och Amanda. Jag är benägen att hålla med.

Detta är väldigt intressant. Jag förstår nämligen båda parter, på sitt sätt. Jag hajjar att man kan få en fantastisk förlossning på många sätt, men jag förstår också att det kan vara jäkligt irriterande att höra. Helst om man till hälften dog under sin/a egen/na förlossning/ar. Man MÅSTE komma ihåg att det som känns på ett sätt i Blondinbellas muttski – livmoder – maggrop, känns HELT annorlunda i någon annans. Det handlar säker till en viss del om inställning och förberedelse, dock så tror jag att det mesta handlar om individualism rent kroppsligt. Min svärmor har aldrig känt en förlossningsvärk i hela sitt liv. Inte med någon av sina 4 barn. Grattis svärmor, du har nämligen en av vad få kvinnor har, en egenskap att genetiskt inte känna samma smärta som andra. Jag är superfascinerad av svärmors historier kring sina förlossningar. När barnen nästintill fötts i toaletten då hon inte känt en tillstymmelse till värkar osv. Men också ”normala” förlossningar där hon varit på sjukhus, haft ett värkarbete och krystvärkar och sedan fött. Men det har knappt känts.

Jag själv har varit nära döden med dom alla. Med Thedde fick jag en chock när den första värken startade, med Elliot gick allt så fort och jag hade en 2 timmar lång värk utan någon bedövning och sen var han ute, Milo är den värsta av dom alla….jag ville bara bli sövd och efter 21 timmar var han äntligen ute. Jag var riktigt omskakad för att inte tala om Tony. Stackars man. Ändå var det mitt tredje barn. Vi hade gått profylax och jag var väl förberedd och hade sett fram emot denna förlossning. Ändå blev det katastrofont.

Jag citerar ifrån Blondinbellas blogg:

Och sanningen om smärtan då? Det är ju så individuellt. Det gör ont. Ett huvud ska ju ut. Men jag upplever en otrolig överdrift i alla smärtböcker jag plöjt innan det var dags. Överallt stod det att det känns som kroppen slits i tur eller att man vill dö. Jag var aldrig i närheten av att känna så. När det gjorde som allra ondast (när huvudet skulle ut) så tittade Odd och jag på varandra och trots att man vill vråla så bestämde jag mig för att andas tyst ännu djupare och vara ännu mer avslappnad. Det kändes som om jag vann över smärtan, jag lyckades lura den till något positivt.

Hur som helst, jag säger bara wow! Det har stärkt mig och Odd ännu mer som par och jag har bevisat för mig själv hur starkt inställningen kan påverka. Varenda gång en jobbig tanke dök upp (det gör ont, jag står inte ut, det går inte) så tog jag bort den och tänkte ”Jag kan ju det här”.

Det jag tror att många kan känna när man läser det här är att man känner sig lite lite sämre när man gett sig hän och vrålat, att man tydligen inte haft rätt inställning inför sin förlossning eftersom man inte alls kunde hantera de jobbiga tankarna som dök upp. Jag själv skrek i hela rummet: Sööööööv miiiiiiiiig medan jag bet på Tonys tatuerade armar. Jag kände inte alls att ”jag kan det här” fast det var mitt tredje barn jag födde. Smärtan var alldeles för stark och förändrade hela mig som person. Milo vägde 5 kilo och det var full beredskap i rummet när han skulle ut. Jag fick inte alls föda som jag hade planerat då det rådde stor beredskap när man förstod att det var ett stort barn som skulle ut.

Jag säger Grattis till Blondinbella som verkar vara en kvinna som kanske är gjord för att föda barn. Till er som inte är det säger jag, känn er inte sämre för att ni förvandlats till monster och vrålat er smärta rakt ut när ni fött era barn. Inga sätt är de rätta sätten att föda sina barn på. Det enda som är viktigt är att få ut sitt barn levande. Jag förstår att många kan ta illa vid sig när någon berättar om sin fantastiska förlossning, men det gäller att ta det på rätt sätt. Tur för den som får en fantastisk förlossning, det är nämligen ganska få förunnat. Om nu jag inte hade det så fantastiskt så blev det bra till slut, och när han väl kom ut var det så fantastiskt det bara kan bli.