Niiiniskitchenlife

Sanningen om den första tiden!


Här är Milo några minuter gammal. Här visste inte vi vad vi hade att
se fram emot…. jag hade väl en aning men en förstagångs mamma
är verkligen helt blank.

Vet inte om ni läst att Calle Schulman och hans Anitha fått en liten dotter, en liten Penny. Fint namn by the way. Jag läser Calles blogg ibland. En dag skrev han hur underbart allting var men oxå hur jobbigt allting blivit. Då slogs ja av hur den första tiden är efter man blivit mamma, vare sig man blivit det 1, 2 eller 3 gånger, som jag. Jag ska skriva det på ett Niiinis tyck & tänk sätt.

Men jag tycker att vi börjar just i sekvensen när dom kommit. Som på bilden här ovan. Han är några minuter gammal. Man har ingen aning om vad det är för en människa som just exploderat ut ur ens underliv? Han låg där på min mage och stank kräftor, håret var alldeles blött och jag såg att det var en bjässe. I det läget tänker man inte på hur ens pulla ser ut?! Typ är det en världskarta där nere nu eller har man nån kvar ens, den kanske följde med moderkakan i soporna liksom?! Sånt kommer sen! Just här och nu så är man så lycklig så det går inte att beskriva, man kan oxå vara glad att man överlevde. Som jag var efter Milo.

Man ska ta den där vanliga duschen efter man fött då.
Ok, euforisk gled jag in i den där duschen. Jag var så glad att det var över, min bebis låg därute i pappans armar och sov och jag skulle få tvätta av mig blod, svett och tårar. En pall hade placerats i duschen. ”Sitt på den Nina” sa barnmorskan. Hon förklarade oxå att man kan vara lite yr och vinglig efteråt. Jag satte mig…. nånting. Studsade snabbt upp och blev givetvis yr. Tittade ner på stolen men där var inget. Nåväl, satte mig igen, samma sak igen! Men vad i helvete är det jag sätter mig på? Min pulla var det. Den hade svullnat upp till oigenkännlighet och jag blev tvungen att känna vad som hänt? Alltså…hur ska jag kunna ha jeans på mig mer, finns det storlekar för stor pulla liksom? OH MY GOD, jag fick en sån chock och trodde aldrig att det kunde bli sådär. Den hängde liksom vid halva låret. Observera! Den gick tillbaka, tack gode gud. Annars hade jag fått specialbeställa jeans.

Väl på rummet och kvar på BB så är man  fortfarande i den rosa bubblan. Lyckan är enorm. Jag själv har alltid fått känslan av frihet. Att inte vara gravid längre. Den känslan lever man på LÄNGE efter man fött. Men väl i rummet började vi märka att Milo var en ”eater”. Hela tiden. HEEEELA TIIIIIIDEN! Han sög på mina tuttar som om det inte fanns någon morgondag. Jag sov och ammade, jag satt på toa och ammade, jag åt och ammade. Han sov INGENTING, han bara åt -åt – åt – åt – åt!! Vi var knappt utanför rummet för jag ammade. Stora barn (5 kg) dippar ju kraftigt efter födsel. Milo gick upp. Han hade gått upp 600 gr när vi åkte hem.

Spontanitet! Att ta sig ut på en promenad var i början en mäktig uppgift att ta sig an för att inte tala om att åka och hälsa på nån. Minns att vi åkte till svärisarna som hade besök av släktingar. Jag åkte dit och typ visa pattarna. Jag ammade i 4 timmar i sträck. En kaffe var det bara att glömma och dricka. Jag åt en kaka och Milo hade smulor i hela skallen!

Friheten man hade innan
. Det där med att duscha när man vill. Äta när man vill. Sova när man vill. Ja, det är ju över. Rätt chockartat med första barnet skulle jag vilja säga. Att käka en god middag tillsammans kommer ta lång tid att få till. Så fort du sätter gaffeln i det möra köttet är det KÖRT. Nä, då är det för 160:e gången dax att hala fram pattarna för mat. Sen kan du äta ditt möra kött som blivit segt. Duscha med bebis i bilstolen nedanför var oxå standard, medan man kastade duschdraperiet fram och tillbaka för att titta till.

När man som tredjegångs mamma pratade och träffade andra mammor…. så slogs man av vilken skillnad det var på att föda 1 barn och 3 barn. Förstagångsmammorna stod där i tajta jeans när bebbe var 2 månader. När Milo var 2 månader så bultade och värkte min pulla fortfarande. Mina jeans var Tonys jeans i storlek 34, fick inte på mig några andra. Det var nästan som om jag hade en till Nina där nere, ja pullan alltså. En ”minime”. Hon och jag var liksom inte kompisar. Hon levde ett eget liv. Jag mitt eget. När vi skulle promenera fick jag ta ett allvarligt snack med henne om att var lite schysst. ”Kom igen nu pullan, låt mig kunna gå på den här promenaden nu utan att du ger mig hard times efteråt, ok?” kunde jag mumla till henne. Det var sällan hon var snäll. Hon blev sur som citron när jag promenerade och såg till att det kändes som jag höll på att tappa henne och som om varje ligament och ben därnere skulle packa ihop sin resväska och säga ”Vi drar nu, vi hörs!” Där stod man på sina bara knän och bad dom stanna, jag lovade och bedyrade att jag inte skulle ta några promenader mer. Men sen gick nån vecka och jag tuffade till mig mot henne. Tänkte att jag skiter i vad hon säger, jag testar. Sen började det om igen. Hon surna ur totalt. Jävla surpulla kan jag känna! 🙁 Då är det där med tajta jeans liksom ganska så långt bort. Dom är jag i snart, inte än men snart! Milo är 2, 5 ÅÅÅÅÅR snart, inte 2,5 månad. HAH…. vad säger ni nu då?! 2 månader….. MY ASS.

Tänk så det kan vara? Det är TUR att dom där små liven är det absolut vackraste och bästaste och ljuvligaste som finns, annars skulle det nog ringla en lång kö utanför BB. Återlämningskö! Sån chock är det ju after all. De mammor som säger att ALLT är underbart och ljuvligt antingen LJUGER eller så har gud varit extra extra snäll för att man hade ett helvete i sitt förra liv.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.