I helgen var det visning på svärfars land, kolonistugan som han haft i över 35 år skall säljas. Det känns vemodigt och sorligt för mig även om jag bara varit i hans liv i 10 år så jag kan inte ens tänka hur det känns för honom.
I 35 år har han lagt sin tid, energi och kärlek på landet. Många träd, buskar, kryddor och blommor har fått hans kärlek och omtanke.
Jag kommer ihåg när sonen var liten, innan han kunde gå och var med nere på farfars land. Sonen satt på en filt på gräsmattan och var skeptisk till det gröna stickiga som kallas gräs. Han tog sig inte över kanten på gräset. Var en härlig syn <3
Sedan har han vuxit upp med odla och klippt nere med sin farfar på landet. Sonen var ledsen när vi öppnade landet tidigare i vår, men nu ser han kärleken i att ha farfar hemma och få hjälp med sina odlingskragar hemma i huset.
Jag hoppas, och tror, att dom som väljer att köpa huset kommer få lika mycket kärlek och energi av stugan, tomten och naturen.
Det känns i hjärtat att lämna landet, rabarberna, hallonen, päronen, plommonen, äpplena, blommorna, vinbären och krusbären men om inte glädjen och orken finns där längre så gör Svärfar helt rätt att sälja, sälja med goda härliga minnen i stället för tunga, jobbiga måsten-minnen.
Jag kommer minnas landet med kärlek <3
Senaste kommentarer