God jul – här kommer läkaren med obotlig cancer…
Vilken jäkla start på julhelgerna. Detta hemska, elak, orättvisa ord och sjukdom som heter Cancer. Varför – varför – varför?
Varför drabbar det alltid underbara människor som inte gjort en annan människa något ont. Cancer är som fästingar – finns ingen nytta i ekosystemet för denna sak, sjukdom, diagnos eller detta fula ord.
Senaste året tycker jag det varit alldeles för mycket av detta pest ord – släktingar, arbetskamrater, barndomskamrater. Varför Varför tar denna sjukdom dessa människor?
Många har klarat sig vilket jag tackar någon uppe bland molnen för, men tyvärr har jag senaste året förlorat två underbara människor till denna Big C.
Nu är det dags igen – nu kommer den väldigt väldigt nära. Tårarna har varit många under hela julen och nyåret. Under julledigheten med Sonen närvarande så kom dom i tvättstugan, på motionscykeln, i klädkammaren – allt för att inte brutalt visa sanningen för en 7-årig liten kille att hans älskade farfar är drabbad.
I somras började min underbara Svärfar känna sig trött, och hade inte samma glädje för kolonistugan/landet längre.
Jag bad honom gå till läkaren, kanske hade han någon vitaminbrist. Han lyssnade inte på mig utan muttrade om årliga läkarkontrollen i februari.
Sedan kom hösten och började han klaga på att han var sin magen, fick inte behålla något och var om möjligt ännu lite tröttare. Nu tvingade jag honom till läkaren!!!
Så trots protester så tog han tag i detta – men beskedet vi fick 23 december hade nog ingen väntat sig. Trots att veckorna från första besöket och alla undersökningar har Svärfar även tappat rejält i vikt, 10 kilo insåg vi vid nyår.
December 23, 2014 satt min Make och min Svärfar uppe på Södersjukhuset och träffade en läkare. En läkaren som inte hade den mjukaste framtoningen tyvärr. Han la fram den brutalt utan krussiduller eller föraning.
Själv var jag och Sonen hos frisören. Tiden gick och jag hörde inget i från dom, så jag skickade ett SMS och frågade vad dom var… svaret jag fick gjorde mig illamående.
”inget bra besked – tårarna bara rinner. jag ringer sen. älskar dig”
Under julen försökte vi hålla ihop allt, ”lev som vanligt” hade läkaren sagt.
Jävligt lätt för honom att säga, men vi försökte.
Min Svärfar önskade att vi skulle hålla det mellan oss tre, honom, min Make och mig.
Sonen var så förväntansfull för julen och glad att Farfar (Nonno som vi säger) skulle sova kvar hela julen hos oss, och sen över nyår. Lyckan var underbar att se, men krävde även fler ensamma tårfyllda stunder själv i tvättstugan.
Sonens kärlek till sin farfar, och hur han kommer knäckas över sanningen gör ont, jätte ont.
När min moster gick bort tidigare fick han för första gången se sorgen och smärtan som kommer med döden, han grät och ställde många frågor även om han bara träffat henne 3-4 gånger. Så med den vetskapen vet jag hur min känsliga kille kommer blir förtvivlad över sin Nonno, och hans sjukdom.
Under julen eller efter nyår insåg vi att vi måste börja nämna lite smått för Sonen vad som händer, jag vet att han förstår att något är på gång. Pappas tårfyllda ögon, mina långa stunder i tvättstugan och intryckt i klädkammaren, och kanske har även han reagerat på att Nonno blivit smalare? Mest kommenterade han Nonnos närvaro – ”jag älskar att min farfar stannar kvar ännu längre, Mamma”. Kändes fel att bara ignorera och berätta varför Nonno flyttat in hos oss, för det var både vårt önskemål och en önskan från Svärfar. Vi ville inte att han skulle sitta själv hemma i lägenheten, utan umgås med oss.
Så jag googlade, jag kollade forum – hur gör man, vad säger man till ett barn, hur berättar man om att en närstående har fått en obotlig sjukdom och kommer inte kunna bli bra igen?
Vi bestämde oss för att sakta börja berätta lite, sen låta frågorna komma och besvara dom löpande men kanske inte med den brutala sanningen. Absolut inte ljuga, men låta det komma i en 7-årings takt. Inte berätta den hemska prognosen på just denna cancerformen.
Vi började att berätta att Nonno hade en sjukdom i magen och att Pappa (min make) var lite orolig så vi bett Nonno bo hos oss ett tag. – ”Jätte bra mamma, det var ett bra beslut” – enda responsen från Sonen.
Några dagar senare så började vi prata lite mer, sen lite mer – men det har tagit en månad tills han vet att Nonno har Cancer. Men eftersom Sonen har en kompis som fick Cancer när han var 4 år och idag 6 år senare frisk så ser just nu Sonen detta som att okay, men Nonno blir ju bra snart…
Just nu får det vara så – rätt eller fel?!
Jag fick en fråga en kväll när vi läst klart Bamse och låg småpratade.
Sonen – ”Mamma kommer Nonno dö?”
Mitt svar: ”älskling – tyvärr kommer vi alla dö, nån gång men jag hoppas det dröjer länge och vi får många många år tillsammans. Sanningen är att ingen vet när man skall dö, därför skall man ta hand om tiden och dom man älskar. Okay?”
– ”jag vill inte att någon skall dö” svarade Sonen sen vände han mig ryggen, bad mig hålla om honom sen inom nån minut sov han. Sedan dess har det inte kommit upp igen.
Jag vet inte om jag gjorde rätt, vet inte svaren man ”bör” ge men vi i familjen bestämde oss för att med ärlighet och kärlek så kommer vi lösa detta.
Andra veckan i januari var det dags för undersökning, en biopsi skulle göras för att 100% bestämma och avgöra ev behandling. Jag satt med Svärfar på sjukhuset, han var otrolig! Lugn och skämtade med sjuksköterskorna, själv bubblade det av tårar inom mig.
Medan han var nere för undersökning pratade jag lite med sjuksköterskan, jag krävde få prata med en läkare och en dietist. Dom hjälpte oss med allt, svarade så gott dom kunde. Och i mina ögon så tändes ett hopp – ett hopp om längre tid ihop med Svärfar. Kanske fanns det möjlighet till chans för behandling, vi skulle få vänta 1-2 veckor till sen skulle vi bli kallade till onkologen. Men kanske är det inte så mörkt som den första läkaren slängde ut sig, vem vet vad morgondagen bär med sig och kanske bestämmer nån annan att vi får många fler år tillsammans med rätt behandling.
Medan vi väntar på besked så ville Svärfar åka ner till sin Brorsa i Italien så vi bokade snabbt ett flyg, tog semester och var tvungen att berätta både för närmaste familjen, sonens skolfröken och våra chefer.
Det blev en resa och besökt i Italien med sur eftersmak, var med dubbla känslor man åkte ner. Ett måste och ett försök att ordna upp saker och få ytterligare tid, nära familjetid tillsammans. Vi spelade spel, kortspel, åt glass, njöt av jätte god mat och försökte skratta och kramas så mycket vi bara kunde. Vädret var med oss och solen sken underbart på mig och mina killar.
Jag har efter pratat med min Svärfar bestämde jag mig att dela med mig av mina erfarenheter, låta er som vill följa mig på vår resa.
Min resa, som anhörig till någon som drabbas av denna fruktansvärda sjukdom.
Jag har tidigare skrivit om mina missfall, min hysterekotomi, min knäskada och min protes – och skrivandet har hjälpt mig jätte mycket personligt, som en terapi. Jag har även fått mycket härlig feedback av människor, kända och okända som jag hjälp. Så även denna gången kommer jag dela med mig. Kanske kan jag trösta någon annan och kanske får jag tröst och styrka tillbaka?
Självklart kommer vi försöka leva normalt, det har vi i familjen lovat oss.
Försöka leva som vanligt, vilket innebär ta tag i träning, viktminskning (läs viktväktarna), skolarbete för sonen, innebandyträningar – ja familjelivet. Känns som småsaker, som vikten, vem bryr sig om jag har 20 kg övervikt. Jag är ju frisk, men sen slog det mig – om jag skall orkar vara det stödet jag vill behöver jag energi, och energi får jag genom väga mindre och träna.
Denna F**cking Cancer som jag kallar det, kommer tyvärr ta mycket energi detta år. Men jag är så otroligt tacksam för familjen, vännerna och alla i min närhet som ger mig all den positiva – gula energin som jag kallar det. Med den gula energin orkar man själv ge andra energi, man orkar se glaset som halv fullt och se solen bland molnen, man orkar skratta och le.
Lova mig en sak – lev idag, ta hand om dig, ta hand om dom du bryr dig om. Glöm inte säga till dom du älskar att du älskar dom. Dagen kan ändras med ett läkarbesök.
Kärlek i massor till er mellan tårarna.
Tips som jag fick av en underbar sköterska på nätet – googla inte för mycket, tro inte allt du läser på nätet. Fråga oss så skall vi försöka ge så mycket information vi kan.
TACK du underbara sköterska som tog dig tid, du skulle bara veta hur mycket dina pauser med mig stärkte och gav mig hopp.
Men kunde inte låta bli…. så lite info på nätet – 1177
Senaste kommentarer