Under semestern har knät blivit sämre, sämre och jätte dåligt.
Vet inte om det är träningen under semestern eller det faktum att jag lagt på mig några/nåt kilo som gör det. Men ont gör det varje dag och när jag tror att det inte kan bli värre så…
Tyvärr är fästmannen (krycka) återigen vid min sida och jag kommer inte ur sängen utan att först sätt på mig skyddet.
Idag fick jag i varje fall äntligen träffa Maria, min sjukgymnast, igen efter flera veckors uppehåll. Tränade först i gymet sen fick jag laser behandling. Och till en början kändes det mycket bättre men nu på kvällen så är varje steg en pina. Tårarna bränner innanför locken, hur fasiken ska jag kunna gå/överleva tills operationen?
Har ju inte ens fått tid ännu!
4 veckor innan kallas jag, om jag inte får akut/avhoppartid då kan dom ringa med några dagars varsel.
I min ”värld” så hoppas jag att jag får operationen/protesen i slutet av september om inte förr. Även om jag inte ser fram emot sövas, lägga mig på operationsbordet eller smärtan veckorna efter så ser jag just nu bara fram emot att få gå utan smärta.
8 månader räcker!
Vet att det finns dom som just nu har betydligt ondare och kanske har det värre än mig och mitt trasiga knä men just nu är jag rejält liten och ynklig.
Ååå nu kom sonen, kramade om mig och sa ”älskar dig, du är min blomma” – okay vet att han fjäskar för att få ta en glass men skiter jag i.
Den kramen ger styrka – tack älskade son.
Senaste kommentarer