I kväll var det årsmöte i idrottsföreningen, gymnastiksektionen, och då jag är en av ledamöterna så var det bara gå ditt. Totalt slut efter en tuff dag på jobbet men …
Helt otroligt, det är ca. 170 barn som är med på barngympan, hur många föräldrar tror ni kom på årsmötet?
Ja om man räknar bort dom fyra föräldrarna som redan sitter i styrelsen INGA. Och noll som anmält intresse för styrelsearbete, noll som ens besvarat mailet om vädjan om fler i styrelsen.
NOLL!!!!!
Jag tycker det är helt förjäkligt dåligt, jag och dom andra i styrelsen är oxå helttidsarbetande, har barn, familj, egna intressen…. Att man inte visar mer intresse för det som ens egna barn gör, finner inga ord!
Grejen är att då två från nuvarande styrelsen avgår, och två av oss som stressar rejält för att hinna med livet helst skulle vilja avgå så är risken stor att sektion upplöses eller tas över av annan klubb. Jätte tråkigt!
Så två avgick, men vi två som hade tankarna på att sluta sitter kvar, likaså två till, plus två unga ledare. Så vi överlever men behöver på nästa möte fundera på ev. ändra inriktning/namn eller tillhörighet. Hur som helst finns vi kvar och själv gick jag från ledamot till sekreterare, jag som egentligen inte har tid.
Men det gäller vår son och hans intresse så jag tar mig tid, till skillnad från dom andra 167 barnens föräldrar.
Skrämmande, men det är väl så det alltid varit även när jag var liten och min mamma o pappa var aktiva i vårt föreningsliv. En del är med och andra förväntar sig att bara få lämna in barnen på ” barnpassning” och slippa engagera sig för mycket.
Tur för föreningslivet att det finns några som vill hålla det levande.
Senaste kommentarer