Den 4 december var det planerat för mig att bli tvåbarnsmor och sonen att bli storebror. Men det gick ju inte hela vägen tyvärr.
Det är inte jätte ofta som jag tänker på detta, men ibland så kommer känslorna och saknaden.
I dag träffade jag en säljare, en underbar tjej som med sin jätte stora gravida mage såg underbart vacker ut, och då kommer känslorna. Var skönt att det var så många i rummet för tårarna brände lite i ögonen, mest för att hon ligger så nära när jag skulle haft. Missförstå mig inte:
Jag är jätte glad för henne och alla andra som just nu har mysiga gravidmagar. Glad och lite avundsjuk på alla som just nu lyckliga sitter och ammar – men ibland sÃ¥ kommer känslan och sorgen för bebisen jag aldrig fick. Systern/brodern som sonen aldrig kommer fÃ¥.
Jag vet att det går fort över, en kram från min prins hemma så är jag tillbaka i verkligheten igen och LYCKLIG, så LYCKLIG att vi har vår spillevink där hemma. Tror att han vet vilket mirakel och hur mycket kärlek och glädje han ger mig/oss, men jag kommer tills den dagen jag dansar med änglarna påminna honom om det i form av puss/kramar och alltid vara där.
Men idag och misstänker nÃ¥n vecka framÃ¥t kommer det nog kännas lite extra, för snart skulle jag ju varit där inne pÃ¥ BB med härliga värkar och … ja allt underbart som ingÃ¥r i bebisfödandet.
Livet gÃ¥r vidare, men ibland mÃ¥ste man fÃ¥ sörja det som aldrig blev…
Jag skrev en kommentar då när det hände, och då minns jag att jag inte visste vad jag skulle skriva. Att det liksom inte fanns ord..
Känner likadant nu. Men jag tänker på dig. Och jag känner så mycket med dig.. Och jag förstår att du sörjer. Man behöver få sörja..
Stor kram till dig