Har varit tyst på bloggen min ett tag, beror på att jag veckan efter operationen, då jag tog bort livmodern genom snitt i magen fick en kraftig infektion och fick åka in akut till Södersjukhuset.
Började tisdagen precis en vecka efter operationen med att jag fick en annan värk/smärta i magen mer mot mensvärk. Vilket är ju otroligt då jag inte har någon livmoder kvar?!? Sedan började jag känna mig ”skum”, frussen och ynklig… gick o la mig och upptäckte att jag hade 38,4 i feber men eftersom det var kväll så tog jag vanliga cocktailen av droger och gick till sängs. Dagen efter tog jag morgoncocktailen av smärtstillande och sedan tog jag tempen igen nån timme senare och näää bara 37.8 så inga problem.
Vad jag glömde var att alvedon tar ner febern så framåt eftermiddagen efter sovit hela dagen var febern uppe i 38.4 igen. Så när maken kom hem så ringde jag avdelningen o frågade om råd:
SVAR: kom in direkt!
Fick vänta ett tag på barnvakt men vid åtta åkte vi inte till akuten och då var jag riktigt risig… väl inne på akuten var jag snurrig, het som en kamin men frös så jag skakade och hand rejält ont. Febern runt 40 grader och systern förberedde mig för läggas in utan att jag ens hann träffa läkaren. Timmen senare efter ett hemskt smärtsamt besök inne hos läkaren så blev jag inlagd.
Dom tog flaskor med blod för att kolla upp mig och sedan började dom pumpa i mig antibiotika direkt via slangen. Tur att jag nu var väck… men måste erkänna att jag var rädd – het så man kunde steka ägg på mina kinder o frös så jag skakade, så tårarna rann av både smärtan och rädslan.
Men när jag väl fått lite droger och första dosen antibiotika så jag började jag sakta må bättre. Fick ligga kvar två dagar sen hem men två starka doser antibiotika som skulle ätas i 10 dagar.
10 dagar av illamående och total ”koma” har passerat. Dagarna gått i sömn och slötittande på TV, den lilla energin jag haft la jag när sonen var hemma sedan mest sömn o försökte få i mig lite mat till medicinerna. Men annars… VÄCK!
Men nu börjar jag må bättre, illamåendet borta och känner att ingreppet läker. Huden känns pirrande o lite obekväm på vissa ställen och jag är fortfarande inte helt rörlig men går åt helt rätt håll och jag börjar se piggare ut som maken säger. Rör mig inte som en anka säger sonen…
Nu har det gått några dagar utan medicin och värktabletterna är nere till 1-2 per dag så känns för första gången på 3 veckor som det kanske var värt det.
Drygt en vecka kvar på sjukskrivningen och då blir det vila blandat med korta promenader för att komma i lite form, dröjer ett tag innan jag får börja träna igen men som sagt går åt rätt håll. Läkaren ville sjukskriva mig lite längre men jag tycker att jag testa börja jobba ingen efter farsdag och ser hur det går…
Det känns ju rejält i plånboken att vara hemma så ibland får man bita ihop?!?
Senaste kommentarer