L som i livet, leva, leka och lära

Det har gått en vecka, och kanske börjar såret, hålet i hjärtat läka lite eller så har jag blivit tvungen att se livet på annat sätt.

Torsdagen den 16 sept, fick vi beskedet som jag fasat över. Bebisen i magen (eller fostret  – bönan som jag kallad ”henne”) var med 1000% säkerhet avstannat och dött i min mage. Runt vecka 7 tror dom…

Jag fick en remiss i handen av läkaren på MammaMia och åkte med maken till gynakuten på SÖS. Tårarna rann ner för kinden och mitt hjärta höll på brista. På SÖS var dom underbara, men läkaren kunde bara konstatera. Ett liv hade slocknat.
Alternativen var tre, vänta ut bebisen  – inte ett alternativ då jag lidit i en vecka med vetskapen om dödböna i magen, nej orkade inte det längre.
Alternativ 2 – medicinsk abort, man får tabletter som stöter ut fostret på sjukshuset då dom kan behandla smärtorna som kan komma, problemet är att det finns en risk att det inte fungerar och jag får två veckor senare skrapa mig.
Så alt 3 – skrapning, man sövs och dom skrapar eller tar bort fostret och allt. Även det med viss risk, är ju en operation och det kan bli infektioner men åt andra sidan så är det efter operationen ett avslutat kapitel.

Alternativ 3! Men nu kom nästa smäll, fanns inga tider förrens 27 sept. ….. herre gud skall jag gå med denna känsla o sorg i magen i över en vecka, orkar inte!

Maken och jag åkte hem, jag ringde min chef och berättade. Vi hämtade sonen och försökt överleva kvällen. Dagen efter fick jag vara själv med min sorg – och tårarna verkade aldrig ta slut.
På eftermiddagen så tog vi väskan och svärfar och åkte upp till Dalarna   – totalt miljöombyte kanske skulle underlätta. sonen över lycklig då han fick mysa med både farfar, mormor och plocka svamp och bara vara på landet.

Under helgen började jag blöda lite mer, smärtan ökade på men gick hjälpligt att medicinera bort med alvedon o voltarain.
På söndagen åkte vi hem, vi röstade och jag försökte hålla god mig. Men på eftermiddagen sprack det, värken ökade, likaså blödningen….

Vi fick ringa in min mor som tog sonen till min syster och hennes barn – hann var nöjd och knapp tänkte på att mamma hade ont i magen.

Jag och maken åkte in till akuten igen! Ny läkare som utan att tveka la in mig och meddelade att vi första tillfälle skulle jag bli skrapad.

Maken åkte hem och jag genomled ett helvetesdygn på avdelning 62 Södersjukhuset. Först smärtan, som till slut en morfin spruta i benen lidrade lite, sedan väntan…. försökte sova…. sen morgon …. ny tabletter för att ”luckra upp” livmodern – djävulska tabletter som ökade på mina redan härliga smärtor i livmodern … ny morfin spruta i benet… och så tårarna!

Kl 13.00 ca så var bönan borta….. tårarna och smärtan fortsatte….

Sedan kom reaktionen av vad vet jag, narkos, smärtstillande, hjärtat som varit på väg att brista – resten av måndag em o kvällen kräktes jag.

Varför varför varför????

Tisdag morgon vaknade och smärtorna var nästan borta, hungrig (efter ett dygn med mat i form av dropp och sedan en skropa som kom upp) – och sorgen kanske lite lättare. Kändes som när bönan nu inte var kvar i mig och magen inte längre kändes gravid så var sorgen lite lättare, tror jag?!

Jag fick åka hem tisdag med en sjukskrivning på ca 2 veckor och rekommendation att ringa kuratorn på sös omgående.

Min mor hämtade och tog hand om mig under dagen. Sen hem – till sonen som jag inte kunde sluta kram. Kvällen och natten tillbringade jag med att nosa och gosa med honom stackaren – men kunde liksom inte få nog av min son.

Resten av denna vecka  har liksom förflutit i blandning mellan full aktivitet, vila, nån enstaka tår (blir färre och färre) och massor av funderingar.

Nu kan vi bevisligen bli gravida  – skall vi ge det en chans eller?

En sak har jag dock bestämt – blir inget av med att ta bort livmoder pga myomerna. Nu har två läkare rekommenderat mig att inte göra det var av den ena läkaren (gyn) har jag haft i tio år så nej… kommer vi till beslutet att vi inte kommer försöka bli gravida en gång till så hittar vi andra lösningar. Jag är ju ända 42 om 3,5 månad 43 år så….. åldern är ju inte riktigt med mig i detta!

I dag fredag skall jag träffa en kurator på SÖS och prata, skall bli skönt och även jobbigt. Har inte sovit så mycket i natt – tankarna är så många.

Sedan är frågan skall jag börja jobba på måndag och ta hand om mig själv eller skall jag sätta kollegorna i skiten och vara hemma en vecka till?! Behöver jag en vecka till? Kommer jag må bättre av en vecka till hemma? Ekonomin kommer inte tycka det är kul…

En sak i säkert – även om bönan bara blev 11 veckor så kommer du alltid vara min böna och i mina tankar. När sonen är tillräckligt stort och förstår kanske jag kommer berätta för honom…. men det har jag många år att fundera på. Just nu är sonen mer inne på att han vill ha en storebror så?!?

Men bönan….

Jag kommer alltid älska dig min böna, du kommer alltid vara i mina tankar.

Nu är du bland änglarna  – men har alltid en plats i mitt hjärta.  Love Mamma