Jag har gråtit sedan torsdag, och när tar dom slut? Varje gång jag stannar till och inte göra något, dvs ges möjlighet att tänka så gråter jag!
Hur mycket skall man behöva utstå?
I torsdag var den dagen då jag fick besked… efter en veckas tung väntan. Men mitt i väntan så var jag lycklig jag kände mig gravid eller?!
På torsdagen kl 10.16 fick jag veta… ser inte bra ut. Med 99% sannorlikhet så har bebisen/fostret slutat utvecklas, och läkaren var väldigt osäker på att det var ett litet hjärta dom såg på ultraljudet var nog min puls dom såg. Men läkaren vill avvakta en vecka till för att vara 1000% säker, och har inte bönan vuxit då så kommer det bli akut in till gynakuten för att göra medicinsk abort. VILL INTE VILL INTE !!! Har ju för fan precis gillat tanken att bli mamma igen – FAN HATAR ALLT HATAR ALLT!
Ville slå läkaren på käften och skrika du har fel kärring… hemsk men innan satt sitt som en sten, med tårarna brännande innan för locken. Min man ställde frågorna, vet inte vilka men säkert bra.
under helgen har jag hållt livet o skenet uppe när min son 3 år varit i närheten, och då han är som ett plåster på mig just nu så har det tagit all energi. När han somnat på kvällarna så har tårarna kommit i mängder… och har inte velat sova eller lägga mig ner för då kommer tankarna. Tankarna om att jag har en böna inom mig, i min livmoder som skulle växa men av någon anledning har slutat. Varför varför… eller kände jag inte något?! Vänta den växer nog eller?!
I helgen har min stackars man och min son fått följa mina knasiga saker som möblerat om, shoppat i sickla, ätit med svärfar, rensat i rabatterna, byggt tågbana, bakat och …. ja allt som inneburit att jag inte står still eller står ensam med mina tankar.
Långsamt börjar tårarna ta slut tror jag…. näääähää där kommer dom igen. Vilken tur att jag får sitta hemma och arbeta, underbart med kvinnlig chef.
Jag är så lycklig över att få vara mamma till en 3 årig kille och det betyder just nu allt för mig. Men varför är livet så jäkla hemskt… varför varför. Jag vet att många har det 1000000000 gånger värre och jag har det bra men just nu känns inget bra. Längtar bara tills sonen kommer hem och jag får krama på honom igen. Då kommer tårarna sluta rina igen.
Men bönan i magen…. jag älskar dig och du kommer alltid vara i mina tankar även om jag med största sannorlikhet aldrig kommer få lära känna dig.
Nu är det bara väntan – en hemsk väntan som håller på göra mig totalt slut. Torsdag, jag kommer hata dessa torsdagar i framtiden!
Det värsta är väl egentligen väntan på att bara gå och inte veta…vet man så hanterar man det utifrån det.
Jag önskade verkligen att det skulle gå vägen för er och jag är så ledsen för din skull.
Håller tummarna på ett mirakel…
Stor kram
Tusen tack Petra!