Tänk på 21.59 minuter så var det över!
Sedan bokningen av Tjejsimnining i Vansbro förra hösten så har vi ”laddat”, from årsskiftet började vi simma varje tisdags morgon, som sedan även blev tisdag + fredag. Med undantag från sjukdom och annat så har vi duktigt simmat 30-40 minuter två gånger i veckan. Dock är detta inomhus och på en given bana, även om vi ibland ”slagits” med sura tanter som vägrat flytta på sig så är det inget mot starten i Tjejsimningen och simning i Öppet Vatten.
Efter i natt i Ludvika hos Helenas Bror så startade vi bilen tidigt och körde mot Vansbro. Vi kom fram vid halv nio, vrålhungriga. parkerade bilen och gick mot området. Tänk en stad som lever upp och fylls med folk en helg i Juli – fascinerande.
Vi hämtade snabbt ut nummerlappen (badmössan) chipet och informationen sen gick vi till första bästa ställe för frukost – blev fiket på området som precis höll på öppna.
Medans vi smaskade på mackan och surplade i oss kaffet så började nerverna i magen spöka, fjärillarna flaxade rejält i kistan. Något som det inte brukar göra, eller gjort tidigare två gångerna vi simmat, men denna gången hade vi som sagt glömt ändra startfält så vi hamnat i seedade gruppen. Alla som simmar under 24 minuter blir automatiskt seedade men förra året ändrade vi startfält till 4-5 startgrupper bakåt. Ett härligt gäng nybörjare och glada motionärer, nu var vi i gruppen där det var blodigt allvar!
Ingen uppvärmningsgympa med korpen här, utan hårda, spända, laddade tjejer som trängdes vid startrepet.
Jag och Helena försökte skoja till det, gav varandra ”high 5” och skrattade lite… inte rätt ställe för skoj och bus insåg vi snabbt. Fasiken vad vi saknade gamla startfältet! Vi insåg nämligen direkt att det var ingen idé att som tidigare år ta täten och springa i starten, ta bra position vid bryggan och hitta vårt tempo. I detta startfält låg vi 5-10 minuter och 15-20 år efter dom andra tjejerna, vi placerade oss lägst bak och lät dom andra tjejerna springa och slåss vid starten.
Jag tillhörde en av typ tre som inte hade våtdräkt, något som jag efter en brysk och hård start insåg kanske var fel val när det kalla vattnet (runt 17 grader) yrde runt vid min kropp.
Sablar va kallt hann jag tänka innan jag fick en fot i revbenet.
Snabbt glömde jag det kalla vattnet, strömmen och allt runt omkring – nu var det krig. Krig och ”katt fight” för att inte bli översimmad, även om vi startade långt bak så hade vi på något sätt hamnat mitt i tjej-tyfonen – och det var fight!
För att göra 21 minuter till en kort historia så var det inget kul lopp, det var riv, slit, sparkar, och tjejer som simmade betydligt långsammare än mig men lagt sig i täten. Jag hittade aldrig mitt ”flyt” i simningen, det som gör simning till en underbar sport/motionsform, i stället var det trängsel, drag och slit, ett tag ungefär mitten av loppet så blev jag totalt insimmad. En framför, en bakom och en utanför (till vänster) – hade god lust att hoppa upp på brygga (till höger) och dyka i igen…
Nää trist och tungt lopp. Och jag som sett fram emot detta ett helt år!
Tiden då… 21:59 (21:24 förra året) men det var egentligen inte tiden som var det tråkiga utan mer att jag inte fick en skön resa.
Helena slog mig med 17 sekunder och hade hittat ett perfekt ytterspår, simmat nästan hela loppet på rygg och njutigt.
Medans jag tog 3-4 frisimstag sen var tvungen att simma bröstsim… Glad för henne men mindre lycklig själv.
Men vi kom i mål, fick medalj och lunchen serverad av snygga unga killar i mat tältet avsett för simmarna.
Efter inhandlat en ”Vansbrotröja” och strossat runt lite så köpte vi en välförtjänt glass och vände bilen mot Stockholm. Trötta, nöjda och sugna på revansch.
Nästa år är vi tillbaka!
Helena sugen på Triathon och långa loppet (VansbroSimningen 3000 m) – själv har jag bestämt mig för tjejsimningen 6 juli 2013 och långa Tradiotionella VansbroSimingen (3000 m) 7 juli – men då i rätt startgrupp så det blir en simning i bra ”flow”
Bästa med Vansbrosimingen ano 2012?
Ett dygn med bästa Helena, en härlig bilresa med snack, spotify och skräckfyllda omkörningar.
Bästa minnet från VansbroSimningen 2012 är timmen innan start när jag och bästa kompisen sedan 38 år tillbaka låg på gräset och laddade (eller nervöst undrade va f.. vi gett oss in på)
TACK bästa goa Helena för en härlig dag och för att du är min vän.
Bästaste Lotta – det är väl ändå jag som ska tacka 🙂
Du är Bäst!