Niiiniskitchenlife

Jonas begravning

  

Detta inlägg påbörjades igår kväll…… 

Go’kväll! 

Jag är helt slut. Söndergråtna ögon, tungt huvud och en liten obehagskänsla i mellangärdet. Begravningen gick ok, vad säger man om hur en begravning går egentligen? Det är ju liksom totalt åt helvete, det är vad det är, åt helvete. Men om man nu ska hitta det där fina i en begravning så var det just det vi fick vara med om idag. Det var precis knökfullt inne i kyrkan. Extrastolar plockades fram för att alla skulle få plats. Innan allt började ljöd bara lite dov vacker musik. Jag grät redan då, tårarna bara rann och jag lät dom rinna. Anders Grape, prästen, talade så fint om att kärlek och sorg hör ihop. Utan kärlek skulle vi inte känna sorg. Det var fint. Han sa också att vi skulle minnas och glädjas åt att vi fått haft Jonas, att försöka vända sorgen så småningom till att tänka vad man istället fick. Så klokt, svårt….men klokt.

Det var så mycket gråt i kyrkan, men samtidigt var det en sån oerhörd kärlek därinne. Två rader framför mig satt det gänget jag umgicks med som 16-17 åring. Där Jonas också var med och festade. Vi åkte till Hallstahammar och så slogs killarna med de som bodde i Hallstahammar. Coolt tyckte vi. QUE? Så konstigt men det var så det var.

På andra sidan såg jag barndomsvänner till Jonas. Jag såg restaurangägare som blivit vänner med Jonas. Gamla fotbollsvänner. Fikakompisar. Nya vänner. Släktingar. Familj. Föräldrar. Sen såg jag Linus och Madde. Då brast det totalt. Jag kan inte ens fantisera om hur det skulle vara att förlora Tony. Jag kan inte ens fantisera om hur det är för Madde att orka gå vidare. Hon var så vacker idag, sorgsen men så vacker. Linus var så söt, och så tapper. Hela kyrkan andades värme gentemot den här lilla familjen. Det var så det kändes, som att det fylldes med massor av kärlek därinne. Mitt i all sorg så fanns det stor kärlek. Som en stor gemenskap. Vi var med om en otroligt rörande stund, tillsammans var vi där för att säga hejdå. Massor med vänner var där för att hylla Jonas och livet som nu måste gå vidare. Otroligt fint! På den dryga timman som vi var där hann jag känna så många känslor. Sorg, förtvivlan, lycka, glädje, värme, kärlek och inte allra minst gemenskap. Med andra i sin sorg. Vår lilla stad i vår vackra kyrka. ❤️ Att gå fram med sin lilla ros (gul ros med svartfärgade  växter runt – AIK)  var oerhört tungt. Att ta på kistan och tyst för sig själv säga….”hejdå”.  Fyfan…. 🙁 din jävla skitcancer vad du skövlar!!! Det senaste året har jag varit i vår vackra kyrka 3 ggr. 1 gång var min systers bröllop, två gånger för att säga farväl till två unga människor som dött av cancer. Nu räcker det!

 

Det här ljuset brinner för Jonas ikväll. Han ler där på andra sidan nu. Åt all kärlek han fick idag.

Det blev en fin begravning och jag är glad att jag fick vara en del av den.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.